Hilda de Boer är 17 år gammal och född och uppvuxen i Visby. Hon ska snart påbörja sitt tredje år på Wisbygymnasiet, efter att ha spenderat tvåan långt över kontinenten.
– Jag har alltid velat åka på ett utbytesår, alltid tyckt om att resa. Jag kollade på bloggar om utbyten i exempelvis USA eller Australien, men inget av det tilltalade mig. Till slut hittade jag en blogg om en gotländsk tjej som gick på svenska skolan i London. Jag tyckte det lät väldigt bra, då man slipper gå om ett år i gymnasiet när man kommer hem, berättar Hilda de Boer.
Efter att ha kollat på både London och Bryssel kände Hilda de Boer att det inte fortfarande inte kändes riktigt bra. Till slut såg hon den enda skola som låg utanför Europa – svenska skolan i Nairobi.
– Då kände jag att "den här, den vill jag gå på". Jag är väldigt samhällsintresserad, så det var främst därför. Jag ville ha mer förändring än att bara åka till Belgien, säger hon.
Att få resan betald genom hemkommunen genom att få ut sin skolpeng, som många andra som reser till svenska skolor utomlands får, var inte helt lätt.
– Jag hade läst regionens handlingar sedan innan där liknande ansökningar fått avslag. Det såg därför inte så ljust ut. För att genomföra detta år var jag beroende av att få skolpengen. Mitt enda alternativ var annars att skriva mig i en annan kommun.
För Hilda de Boer som själv är aktiv vid ungdomsförbundet CUF Gotland blev det naturligt att höra av sig till ordförande för gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden, Saga Carlgren (V).
– Jag förklarade hur andra kommuner gjort och vad ett beslut skulle innebära för mig och framtida gotlänningar som vill göra samma sak.
Den 22 november 2017 beslutade nämnden om nya riktlinjer som möjliggjorde en utlämning av skolpengen för att finansiera utbytet.
Den svenska skolan i Nairobi har klasser från förskolan till gymnasiet där man läser samma kurser som i Sverige. Den enda skillanden är just att skolan ligger i Kenya, och för de elever som inte redan bor i Nairobi finns ett internat på skolområdet. Förutom internatet kan man även bo i en värdfamilj, men det valde Hilda de Boer att inte göra.
– Man bor bara med svenska familjer då. Hade det varit med en kenyansk familj hade det varit mer intressant. Jag ville också bo med många människor, och om man inte bodde på internatet fanns det en risk att man hamnade lite utanför.
För en som inte har rest och varit hemifrån en längre period tidigare var det inte helt lätt att förbereda sig inför utbytet.
– Jag var fruktansvärt nervös. Jag trodde att jag inte skulle få några vänner där och vara helt ensam på internatet. Hade jag fått valet hade jag struntat i att åka en vecka innan resan för att jag tyckte det var så jobbigt. Men det vände så fort jag kom dit. En av vännerna som hon kom nära under sitt utbyte är Moa Hanold, som under sommaren kommit och hälsat på Hilda de Boer hemma i Visby. Moa Hanold är själv från Sala och fick idén att åka genom en kompis.
– Hon skulle till svenska skolan i Spanien, och det lät kul. Det var så jag hittade skolan i Nairobi, berättar hon.
Både Moa Hanold och Hilda de Boer och såg fördelar och nackdelar med den svenska bubblan de levde i på internatet.
– Vissa gånger kändes det som att vi var supersvenska när vi bodde där innanför våra murar, men vissa gånger kändes det inte alls så.
Det var absolut en nackdel att vi bodde där som bara svenskar och åt mycket svensk mat, men samtidigt finns det fördelar med att jag slipper gå om ett år i gymnasiet när jag kommer hem. Det var också tråkigt att vi inte fick jättemånga kenyanska vänner. Man kanske träffade några ute som man hade lite kontakt med genom sociala medier, men inte mer än så, berättar Hilda de Bauer.
Att åka till ett afrikanskt land som vit västerlänning kändes udda, tyckte hon, i alla fall i början.
– Vissa levde verkligen bara i den svenska bubblan, de gick bara ut med sina svenska vänner, satt på överklasskaféer och ville inte riktigt upptäcka Kenya överhuvudtaget. I min grupp var nyfikna, och då gällde det att ta egna initiativ. Vi fick inte åka de lokala bussarna eller hänga där främst kenyaner kanske annars är, men vi gjorde det ändå, berättar Hilda de Boer.
Säkerhetsrestriktioner om hur, när och var man fick åka var inte ovanligt under Hilda de Boers utbyte, framförallt när det var oroligt i närområdet. Vid två tillfällen låstes eleverna in på internatet.
– Första gången var när det var en skjutning på ett hotell, då var vi inlåsta i två-tre dagar. Andra gången var det när en terrorgrupp hade listat platser där de ville göra attentat som låg väldigt nära vår skola, på vår närmsta affär bland annat. Då fick vi inte heller gå ut på några dagar. Året innan var de inlåsta i flera veckor, det var omkring valet när det var oroligheter.
Trots att en inlåsning låter dramatiskt menar Hilda de Boer att det inte var så farligt.
–Jag tyckte inte det var så illa. När jag bor hemma gör jag ändå inte så mycket saker varje dag, och man hade ju sina vänner där.
Utöver sina egna äventyr fick de under året åka på en del utflykter och resor med skolan, och där upptäckte Hilda de Boer ett Afrika man sällan hör om.
– Många hade fördomar om att det skulle vara väldigt fattigt, men det är ju en storstad som är ganska lik en vanlig stad, bara att det är större klassklyftor än i Sverige. Det är det ju också på många andra ställen. Framförallt såg man det när man gick ut, på ena sidan skolan låg ett av Östafrikas största slumområden, på andra sidan grindsamhällen där den vita överklassen bodde.
En av resorna med skolan var till Kigali i Rwanda, ett av de bästa minnena från Hilda de Boers utbyte.
– Vi rymde ut på kvällen och åkte motorcyklar. Folk var väldigt öppna och trevliga, och vi hamande på en konstutställning som också var en bar på kvällen. Det var väldigt häftigt, staden är modern med skyskrapor och liknande. Det är synd att det fortfarande finns de som tror att de ska komma dit och bo i en lerhydda, men så är det ju inte. Mycket har hänt de senaste åren och utvecklats.
Under sitt utbyte lärde sig Hilda de Boer en del om Kenya, men hon tycker att hon lärt sig framförallt mycket socialt och mycket om sig själv.
– Det var jättebra, verkligen super. Jag saknar det.
Nu återstår det sista året av gymnasiet. Hilda de Boer är sugen på att åka utomlands igen, men det får vänta till efter studenten.
– Jag har sökt en skola i Tyskland som jag har kommit in på, men problemet är att jag hade behövt gå om ett år. Det känns inte jättelockande att åka, och då skulle det också kosta pengar. Nu blir mitt sista år på Wisbygymnasiet en transportsträcka, sedan ska jag flytta till Paris med några kompisar. Efter det vill jag till Amsterdam, och som alla andra gjort, resa runt i Asien. Det är kul att komma till nya ställen, jag är inget jättestort fan av vardagen här hemma, avslutar hon.