Hästarna hjälpte Stig tillbaka till livet när hustrun gick bort

När Stig var liten skickade hans föräldrar honom på sommarlov till Sanda på Gotland där Mormor bodde - Mormor var ett alternativ till sommarkollo; dit ville han inte.
Föräldrarna hade flyttat till Enskede utanför Stockholm när egnahems-tanken var som vackrast. För 300 kronor fick man ett bygglov. Stigs far spelade fiol på fester, på så vis fick han ihop till bygglovet. Sedan byggde han det hus där Stig i dag bor.

Minnesvärda bilder
Det har gått många år sedan någon tog den lite suddiga bilden av Stig uppflugen på morfars arbetshäst en sommar på Gotland. Eller bilden av en liten pojke vid häst och harv.
Det är bilder av bekymmersfri barndom och evig sommar.
Det är också bilder av livslång kärlek mot alla odds.
Stigs kärlek till hästar.
Renhållningsarbetaren i Enskede hade inte råd att låta sonen ta ridlektioner. Istället såg spelmannen till att hålla sonens musikaliska talang vid liv; det blev ess-kornett i skolorkestern, ventilbasun och sedan trombon. Idag spelar han i Stockholmspolisens musikkår.
Han mer eller mindre spelade sig till ett jobb vid Rikspolisstyrelsens förvaltning och där var en uppgift polisrytteriets arbetsmiljö.
Han fick pröva på. Att sitta på en av de där hästarna som klapprar genom Stockholms gator - salighet var det.
Dottern Karin, som var med den gången för att titta på hästarna, tog pappas dröm i egna händer och anmälde dem båda till nybörjarkurs i Enskede ridskola.
- Nybörjare är man hela livet, säger han i dag. Nybörjare i allt.
Som när livet gav honom en rejäl tryckare ut i tomheten - men då fanns hästarna där. Och musiken.
Som när Elsy dog.
Stig levde livet med Elsy från Stockholm. Hon var tretton när de först träffades, han något år äldre. Långt senare gifte de sej, Stig var byggnadsarbetare och Elsy skötte egnahemmet svärfar byggt, tog hand om barnen, sonen Göran och dottern Karin, och hade alltid maten på bordet när Stig kom hem.
Livet var rutiner, förutsägbar trygghet.

Hejare på såser
I dag när han kommer hem, står ingen mat på bordet; den lagar han själv. Han har till och med blivit en hejare på såser.
Dock var vägen dit tung.
När de båda var runt 60, fick Elsy cancer; inom några få månader var hon borta. Obegripligt borta. Liv som meningslöshet tog hemmet i besittning.
Nu gick kraft åt att skapa nya rutiner att hänga upp livet på.
I stallet hos hästarna fann han förståelse för saknad och tomhet. Hästar ÄR förståelse - i alla fall ger dom det intrycket. Man tyr sig när livet går åt helvete.
Hästarna och barndomsdrömmen blev räddningen - om inte ur sorgen, så i alla fall med sorgen.
- Livet var så bra, säger han. Karin och jag hade ett gemensamt intresse, hon hade mest varit mammas flicka. Nu kom vi hem tillsammans från stallet och Elsy hade maten på bordet.
Så hade det alltid varit i släkten. Männen hade varit väl omhändertagna.
Så gick hon bort och allt blev ekande tomt.
Stig flydde till stallet med sin dotter. Där fanns tröst och medkänsla.

Fyller många behov
Hästarna fick kärlek - och gav kärlek. Hästar gör så - de ger vad man ber om. De fyller så många behov - hos hästflickor, hos människor som bär en sorg. Hos ensamma, övergivna, lessna. Fega som modiga; jo, han var rejält rädd i början, när barndomsdrömmen skulle förverkligas. Sedan fann han vänner för livet i hästarna.
- Jag tror det handlar om ömhet, trohet och förståelse, säger han.
Hästen har alltid varit bra på att ta emot förtroenden. Den är vacker, mjuk, korkad och har ljuvligt ömsinta ögon. Hästen tvingar fram mod, beslutsamhet och klara besked; dubbla budskap går inte att komma med. Hästen renodlar känslor av sorg, rädsla och glädje. Hästen hanterar tårar och motarbetar bitterhet, håller smygande depression stången.
Så här skriver Moa Matthis i Över alla hinder, en civilisationshistoria:
"Hästens blick ur bruna ögon tycktes se allt, förstå allt, älska allt och förlåta allt.. Är det inte djupt mänskligt att söka denna blick? Inte är det väl bara den osäkra tolvåriga flickan som behöver den sortens asyl som hästens öga kan ge?"

Trygghet i stallet
Nu rider Stig två gånger i veckan, han engagerade sig i ridklubben - och han blir kvar i stallets trygga dofter så länge han kan. Han gör sig oumbärlig i Tungelsta ridklubb och han pysslar längst av alla med hästen efter ridturen. Och som tack - en puff och värmande blåst ur hästens mjuka mule.
Moa Matthis talar om den klara storögdhet, vi möter hos hästar:
"Vi kan tillåta oss att tro att de älskar oss... De ser vår skörhet och värnar den utan att utnyttja oss. Hästens blick tar hand om mig utan att någonsin kräva något tillbaka."
Om Stig gråter lite inne i hästboxen, finns ingen häst i världen som tar något ifrån honom.
Hästar är bevarat förtroende.