Helene Körner 70 år på lördag
Foto:
Så skrev Risto Leino i baksidestexten till Helene Körners krönikesamling "Pensionsplantering, kattguld och andra fyndigheter" som kom för några år sedan - kåserier och ord som samlat erfarenheter och iakttagelser i en rad tidningar.
Stolt stockholmare
Journalisten Helene Körner bodde många år i en av de avkrokar världen faktiskt består av. Det var ett bra avstamp till andra avkrokar. Hon hör alltså hemma på många platser, Gotland är odiskutabelt en av dem, Gamla stan. Östermalm och Nynäshamn är några andra. Hon är hejdlöst stolt över att vara stockholmare - urstockholmare, ty Farmors pappa var skomakare i Gamla Stan. Nutid, dåtid, framtid.
Vi sitter i Filmstaden i nya hemkommunen Solna. Det finns en restaurang där som har synts i många gamla svenska filmer och de har bra mat. Helene är aningens nervös inför födelsedagsfesten - där är hon väldigt mycket en morsa, som helst vill ha järnkoll på läget. Vilket hon inte får för barnen. I inbjudan manar hon gästerna att säga allt det där de ändå måste påstå på hennes begravning. Så att hon också kan få höra det.
12-rummare med båthus
När hon var tolv bodde hon i Nynäshamn för att farfar hade en tolvrumskåk med båthus. Gotland låg någonstans därute, så långt bort att det egentligen inte fanns. Gotlänningarna som kom till Nynäs ansågs som farliga.
Om sommaren kom cirkusen och ställde upp djur och vagnar på kajkanten i väntan på att vinschas ombord på Gotlandsbåten, cirkusen skulle till Visby och roa de där gotlänningarna som "antagligen bar kniv".
- Vet du vad elefantskit väger? Det är tungt. Djurskötarna var spännande och rökte svarta gauloise. Vi fick jobba hårt med att kärra elefantskit. Allt för att vara cirkusfolket nära. Men vi fick också rida på kajen på cirkushästarna.
Det är klart att minnen kan staplas på varandra - tyngden av elefantskiten sitter kvar i armarna i över ett halvt decennium. All annan skit också! Och så allt det ljusa, det goda uträttade.
På mammas sida heter man Körner. Jobbet förde henne ända till Sydafrika utan oro att komma fel.
Anfader i Afrika
- Jag sökte en anfader som utvandrade till Afrika på 1800-talet från Lund. Han blev tillfågatagen i Sydafrika som medicinman i en zuluby. Lite oturligt, han var snickare. När hövdingen blev sjuk, flydde Carles Emil och lämnade efter sig boskap, barn, hustrur och andra ägodelar. Sedan gick han med i boerkriget. I Pietersburg i Transwaal gick jag på en kyrkogård och tittade efter hans namn, Charles Emil Körner. Där, plötsligt, stod jag framför en grav med två av Charles Emils barn. Och ungefär samtidigt fick jag ett barnbarn - som heter Emil.
Så kan man också tvinna rötter.
Framtidsdrömmar
Jag vet inte om just det hör ihop, men det kanske gör det. Helene säger att hon inte planerade sin framtid som ung, utan snarare drömde om den. Drömmarna, som att leta anfäder i Afrika, realiserades så småningom. Men först blev hon journalist, för på den tiden måste man bli något - om man inte blev gift.
Hon både blev något - och blev gift. Två gånger, till och med. Med gotlänningar, vilket hon knappast anade när hon red på cirkushästar på kajen i Nynäs. Hon hade inte alls tänkt sig att det skulle bli så, när hon åkte till Gotland från Nynäs för att jobba på GA som volontär.
På redaktionen satt Risto Leino, Brita Didriksson, Göte Nilsson och Aage Franking. Och Rune Jacobsson som hon gifte sig med. Och sedan flyttade de till Stockholm, han till Aftonbladet och hon till Bildjournalen
- Bildjournalen var en fantastisk skola för journalister. Vi lärde oss väga orden, vi lärde oss skriva, hantera ord är ingenting man gör på lediga stunder.
En tid bodde hon i London och skrev för förlagets tidningar; Veckorrevyn, Året Runt, Husmodern, Vecko-journalen, Se.
Det här är länge sedan nu. Längre bort i tid än man tror. Man behöver bara titta på barnen.
Helenes och Runes barn Jonas, Palle och Lotta har hunnit bli 46, 44 och 42 år, i nämnd ordning.
Tillbaka på Gotland byggde hon upp GT:s kulturavdelning och var kulturredaktör till 1990.
Blev bondhustru
Hon träffade bonden Erik Jakobsson från Broe i Norrlanda och gifte sig med honom. Lärde sig både mjölka kor och backa med traktor och skitspridare. Fick två barn till, Jerker och Stina.
- Det var fina år, arbetsamma, viktiga. Nu har jag sju barnbarn och ett åttonde på väg.
Livet utspelade sig då hektiskt mellan tidningen, lagårn, köket, trädgård, kvinnorörelse och fredsrörelse. Jobb i Sydafrika. Var med och drog igång Ordfront på Gotland och fyllde, som ordförande, verksamheten med seminarier i civil olydnad.
Socialstyrelsens "Sex och samlevnads-projekt" i slutet på 70-talet gav fördjupning och ny medvetenhet hos många på Gotland, Helene skrev, föreläste och gjorde studiematerial. Hon och Laila Modin var krafterna bakom landets första "källingläger" på Fårö.
Ilsken fick rygggskott
- Tre läger hade vi på Gotska Sandön. En fyrvaktare var så arg på alla fruntimrar som konspirerade i sandgröpperna att han fick ryggskott. Men vi kunde massera! När han gick, befriad från det mesta av ryggskottet, sa han: "Trolla kan hon också, den där jävla häxan!"
Det ser hon som sitt livs finaste komplimang.
Det där med Häxan tog Helene fasta på och sedan hon slutat som anställd startade hon Skrivbyrån Häxameter, fyndigt till tusen och med uppdrag för många olika tidningar och magasin.
Ruffad träsnipa
- Man ska veta var man har sina lojaliteter. Antingen man gömmer flyktingar. Eller bidrar till att stötta små tidningar i världen som hotas av censur och förföljelse. Eller betalar medlemsavgiften i Sjöräddningssällskapet.
Det sista ytterst välbetänkt eftersom hon har båt, en ruffad träsnipa med en godtycklig motor som hjälper henne ut i den skärgård där hon levde uppväxtårens somrar.
Nu bor hon i Stockholms närmaste granne, Solna. Nyditflyttad skriver hon vidare, orden är viktiga. Och hon ska fylla 70, vilket i viss mån oroar. Livet gick för fort, helt enkelt.
Så jobbar vi med nyheter