Magnifik fullmåne och meteorfyrverkeri i augusti
Nu börjar det bli mörkt på allvar om kvällarna och därmed ökar observationsmöjligheterna.
Merkurius kan möjligen observeras någon av de första morgnarna i augusti, men försvinner snabbt efter hand som den kommer för nära Solen. Den återkommer dock på senhösten och även då som "morgonstjärna". Venus har ju varit osynlig sedan slutet av juni, men den återkommer mot slutet av augusti och syns då under de allra sista morgnarna.
Mars och Jupiter syns
Mars går upp under den tidiga delen av natten och syns fram till gryningen. Dess ljusstyrka ökar efter hand under resten av året för att nå största ljusstyrka vid julafton. Jupiter fortsätter med att gå upp under eftermiddagen och syns från skymningen fram till midnatt då den går ner. Dess månar genomgår 3 förmörkelser under den kommande månaden.
Liksom i juli går det inte att se Saturnus under största delen av augusti, men den kanske kan löna sig att hålla utkik under de allra sista augustimorgnarna. Den går dock upp allt tidigare för varje morgon, så observationsmöjligheterna blir allt bättre och bättre. Uranus närmar sig nu bästa observationsläge och Neptunus är som närmast oss vid nymånen den 13 augusti och når då en ljusstyrka av 7,8.
Fyrverkerier
Ingen av de mer kända kometerna beräknas runda de inre delarna av vårt solsystem under den kommande månaden, men vi passerar genom två mindre meteoroidsvärmar innan det stora fyrverkeriet inträffar.
Den 2 augusti har Alfa-Capricorniderna sitt maximum. Den har Komet Honda-Mrkós-Padjusáková som sitt ursprung. Iota-Aquariderna har sitt maximum fyra dygn senare - dess moderkomet är däremot okänd.
Den 12 brakar fyrverkeriet loss på allvar när det är dags för Perseidernas maximum. De kallas också för S:t Laurentii tårar och de brukar stå för de mest praktfulla "stjärnfallen" under sensommaren och den tidiga hösten. Swift-Tuttle är deras moderkomet.
Den här gången har vi en sådan tur att vi passerar genom denna svärm vid nymåne, då natten är ovanligt mörk på grund av att vi slipper störande månljus.
Fem planeter på 1700-talet
Nu under Linnéåret undrar man ibland hur astronomiintresserad Linné var. Han skriver egentligen ingenting om natthimlarna under Gotlandsresan. Han var med om att bilda Vetenskapsakademin och var även dess preses (ordförande) under ett antal år. Som ledamot av denna akademi kom han i kontakt med svenska astronomer som Olof Petrus Hiorter (1696-1750), Pehr Wilhelm Wargentin (1717-1783) samt inte minst Anders Celsius (1701-1744).
Vad beträffar planeterna kände man under Linnés tid till de redan från antiken välkända planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Nästa planetupptäckt inträffade inte förrän 1781, då engelsmannen William Herschel upptäckte Uranus.
Redan Galileo upptäckte som bekant i början av 1600-talet de fyra Jupitermånarna (och kanske också Neptunus). Mindre bekant är däremot att holländaren Christian Huygens i mitten av samma sekel upptäckte Titan - Saturnus? största måne.
Antik kunskap
Engelmannen Edmond Halley (1656-1742) hade studerat en viss komets regelbundna återkomster från 240 f.Kr. och förutsade efter att ha observerat den 1682 att den skulle återkomma 1758, vilket stämde. Tyvärr fick han själv inte vara med om detta, men än idag heter den Komet Halley. Den var senast synlig 1986 och beräknas återkomma år 2062.
48 av de 88 stjärnbilderna var kända redan sedan antiken, men på grund av att jordklotet genom olika expeditioner blev välkänt upptäcktes nu och namnsattes övriga stjärnbilder (på södra halvklotet). De fick namn som Södra korset, Seglet och Akterskeppet.
Så jobbar vi med nyheter