VISBY Efter flera års sökande hittade Martin Larsson sina colombianska rötter. Det här är en berättelse om saknad men mest om kärlek och att få ett helt nytt sammanhang.
I sin mobiltelefon har Martin en filmsnutt som han tittar på ganska ofta, den fångar det ögonblick när han återser sin syster Marta för första gången på nästan 30 år.
Ja, i själva verket är det deras första riktiga möte, han var ju bara drygt två när han adopterades till Sverige från Colombia och har inga egna minnen därifrån.
Gatan Valle del Cauca i Palmira, en hotellentré och en kram som aldrig verkar vilja ta slut.
– Det hade alltid varit något som fattats, så har jag känt hela livet. Nu har jag blivit hel på något sätt, säger han.
Mötet skedde den 21 mars förra året.
Det har tagit tid att landa, först nu har han riktigt tagit in det han kallar ett mirakel. För det var inte bara systern han återförenats med, utan även sin bror och mamma. Plus att hela den colombianska sidan av släkten kommit samman tack vare Martins sökande.
Nu är han redo att berätta sin fascinerande historia.
Vi träffas hos Martins föräldrar i Visby, Carin och Teddy. De som varit så stor del i sökandet efter sin sons biologiska ursprung och som än i dag gråter av lycka när de ser den där lilla filmen. ”Allt som gör Martin lycklig gör oss lyckliga”, som Carin uttrycker det.
Martin säger att funderingarna gått i vågor under uppväxten och ända fram till nu. Var kommer han ifrån? Vilka var hans föräldrar? Är de ännu i livet? Ibland var tankarna så tydliga, men lika ofta var det som det var, utan bekymmer.
Han växte upp i Traume tillsammans med sin bror Viktor, även han adopterad från Colombia. Viktor som enligt familjen aldrig haft intresse av att söka sitt ursprung. Martin umgicks med kompisar, spelade boll och utvecklade ett stort fotbollsintresse.
– Jag har slutat spela men kollar mycket på tv. I VM 2018 höll det på att bli Colombia för Sverige i kvartsfinalen, men de fick stryk av England i åttondelen. Det hade varit stort annars! Och problematiskt, för vilka skulle jag hålla på då!?
Saknaden, att inte riktigt vara hel och att inte se ut som de flesta andra, har han lärt sig leva med. Själv säger han att han alltid varit rätt stängd och försökt hålla ursprunget ifrån sig, även om det i hemmet pratats en hel del om Colombia under hans uppväxt.
När du tänkte dig dit, hade du några fantasibilder kring hur livet är och var?
– I så fall ofta åt det värsta hållet. Jag visste att det var dåligt då jag togs från min familj och att barnhemmet jag hamnade på också var dåligt. Jag tänker att jag nog inte överlevt.
Har du tänkt att du aldrig skulle få lära känna din historia?
– Ja. Att det inte skulle gå att få kontakt.Men så började Martin, och kanske främst hans pappa Teddy, att söka. De hade ju trots allt namn på såväl föräldrar som syskon; två äldre bröder, en äldre syster.
– Har man funderingar på att hitta tillbaka kan man inte vänta för länge, tiden går ju, ingen vet hur länge de är i livet, om de nu ens är vid liv, säger Teddy.
Så han sökte i Internets alla tänkbara vrår och hade turen att komma i kontakt med en colombiansk kvinna som ägnar sig åt att mot betalning hitta adopterade personers rötter.
Hon fick fullmakt att söka i allehanda register – och lyckades verkligen nå fram. Och det var här det som kom att bli ett mirakel tog sin början.
Colombia är beläget i nordvästra Sydamerika med kust mot Stilla havet och Karibiska havet. Landet gränsar till Panama, Venezuela, Brasilien, Peru och Ecuador. 47 miljoner invånare, varav sju miljoner i huvudstaden Bogotá. Se där, dagens geografilektion.
Än visste Martin och hans svenska familj inte följande: Mamma Gloria levde på gatan i staden Popayán i södra Colombia nära gränsen mot Ecuador. Hon klarade inte att ta hand om sitt fjärde barn, Martin, vars colombianska namn är José David.
Han hamnade då som ettåring på ett barnhem i staden och adopterades sedan av familjen Larsson och anlände till Gotland och sitt nya liv den 3 maj 1991.
Nu, vid tiden för denna efterforskning från Sverige, var hela familjen sedan länge splittrad. Ena brodern, Manuel, levde med pappan i Popayán, andre brodern Fabian var mördad, systern Marta levde med dottern i Palmira, en bit norrut i landet.
Och som det inte vore nog, i Medellin fanns ytterligare en gren av släkten, två halvsystrar, som en svävande satellit utan band till ursprunget.
Den allra första kontakten skedde via Skype. Martin satt på den plats i soffan där vi sitter vid den här intervjun, det var för två år sedan, på bildskärmen syntes plötsligt hans biologiska bror Manuel.
Jag frågar hur det kändes, jag hittar ingen bättre fråga, och Martin sitter tyst ett tag, tänker sig bakåt, inåt, säger sedan:
– Det var så himla overkligt...jag kunde nog inte riktigt ta in det.
Samtalet gick knackigt, Manuel kan ingen engelska, Martin ingen spanska, men ändå kände de en slags samhörighet där via bildskärmarna.
Tack vare familjen Larssons efterforskningar fick Manuel och hans syster så småningom kontakt igen, något de inte haft på 15, 20 år. Även mamma Gloria återfanns, hon levde i misär och Marta valde att ta med henne hem för ett bättre liv. Kort därpå bestämde sig familjen i Visby för att i mars 2019 sätta sig på flyget till Colombia.
Visby-Stockholm, Stockholm-Frankfurt, Frankfurt-Bogotá, Bogotá-Cali och därifrån taxi de två milen till Palmira, drygt 200 000 invånare och beläget i sydvästra delen av landet; bördiga sockerrörsplantager och bergskedjan Anderna.
Nära ett dygn tog resan, från en verklighet till en annan.
Via Google tar jag mig dit; går längs gatorna, ser de slitna husen, bussarna, vesporna, Esso-mackarna och luftledningarna. Det är hisnande, nästan. Virtuellt går jag längs gatorna i den stad där Martin till slut, i någon mån, hittade hem.
Han var lugn och avslappnad under flygresan, säger han.
Men när han klev ur planet på flygplatsen El Dorado i huvudstaden Bogotá för att borda en sista flight var det som om allt kom i fatt honom; värmen, luftfuktigheten, lukterna, den ogripbara känslan av att ha varit där förr.
– Något hände i kroppen, det kändes så tydligt. Jag fick svårt att andas, det var som att wow, jag är hemma igen!
Det var så starkt?!
– Ja...jag var inte beredd på det, men...ja, jag var hemma.
Den där mobilfilmen, det där mötet, den där kramen, alla tårar som rann. Ett förlösande möte i entrén till lägenhetshotellet The Clover Home i Palmira. Den bortadopterade brodern som återfunnit sin familj, de colombianska syskonen som hittat varandra, de svenska föräldrarna som fått en än större släkt.
På en gata i en stad i ett land så svårt sargat av oroligheter och inbördeskrig och som Martin inte alltid varit så stolt över (”Man hör bara dåliga saker därifrån”) flödade plötsligt kärleken i sin renaste form.
Vi sitter i ett vardagsrum i Visby nästan ett år senare, men i berättelsen är vi där och då och hos såväl Carin som Teddy rinner tårarna av rörelse och lycka, för sin egen skull men mest av allt för Martins.
– Man vet ju aldrig när man börjar söka, man har ingen aning om var man hamnar. Det är inte alls säkert att det kommer något gott ur det. Men vi hade tur, säger Teddy.
Den starkaste relationen har Martin fått med Marta, sedan dess pratar de med varandra i stort sett varje dag.
– Och skulle hon inte få tag i Martin ringer hon oss och frågar om allt är okej, berättar Carin.
Antingen hörs de per telefon eller via Messenger och tar hjälp av Google translate. Marta har lärt sig lite engelska och ska lära sig mer, den svenska familjen har lämnat ekonomiskt stöd till en kurs i språket för henne och Manuel.
Med Manuel har han inte fått samma relation, men det är som det är. De finns för varandra och det är gott nog.
Pappan lever men är ute ur bilden, mamman minns ingenting, tärd av demens. Det är sorgligt men det är också livet. Släktgrenen i Medellin har nu också fått en gren till Sverige.
I september planerar Martin att resa till Colombia på egen hand för att umgås med och bo hos sina syskon.
Marta som under alla år saknat sin tre år yngre lillebror, honom hon mindes som bebis och som också visat så stor tacksamhet mot Teddy och Carin att de givit hennes lillebror ett bra liv.
– Om jag vetat att jag haft så stor släkt som jag har hade jag inte behövt lida så under alla år, har hon sagt.
För Martin blir resan att smälta in i sitt förflutna. I Colombia utmärker han sig inte med sitt utseende, där får han äntligen känna samhörighet.
Så här med lite perspektiv, känner du att du blivit helare av att hitta dina rötter?
– Ja...på ett sätt. Särskilt när jag vet att det gått bra för de flesta, det är det jag undrat över i alla år. Och att ha fått en syster...det är stort.
Du har flera gånger kallat det som hänt för mirakel. Varför?
– För att det är det. Det tog så lång tid, jag gav upp många gånger under letandet...jag tycker det är ett mirakel. Hoppas att fler får uppleva det.
Varför ställer du upp på den här intervjun?
– För att jag är redo att berätta. Det är så många som frågat om min bakgrund, nu vill jag att folk ska få veta.
Något besök vid barnhemmet i Popayán blev det inte. UD avrådde på grund av säkerhetsläget, men vad spelade egentligen det för roll. Den viktigaste platsen var i armarna på syster Marta, i en omfamning som rymde såväl då och nu och resten av tiden.