GOTLAND Att inte hitta en livskamrat är en skam som genomsyrar allt. Monica har levt ensam i så många år att hon närmast givit upp tron på att finna en partner. Det här är en intervju om ofrivillig ensamhet mitt i livet.
Det händer att det kommer mejl med förslag på personer och ämnen till det här uppslaget.
Som det här: Jag tycker du kan skriva något om den ofrivilliga ensamheten mitt i livet, om längtan efter en relation och skammen det innebär att inte ha någon.
Inte om ensamheten många upplever på äldre dagar, alltså, utan under den period då de allra flesta har familj och någon vid sin sida.
När jag undersöker närmare hittar jag statistik hos SCB, dessa siffror från 2017. Av Gotlands 58 003 invånare var då 15 551 personer ensamboende. 10 816 av dem var ”singlar” utan hemmavarande barn och 3 865 var ensamboende med barn mellan noll och 24 år.
En av de sistnämnda är Monica, hon som sände mejlet. Vi stämmer träff för att prata om ensamheten som en del i den pågående intervjuserien om kärleksrelationer, om längtan och hopp och om den närmast stigmatiserande skammen av att under så lång tid inte leva i något förhållande.
Egentligen heter Monica någonting annat, men vill vara anonym i den här intervjun.
– Det är så skämmigt, liksom, varför kan inte jag hitta någon, vad är det för fel på mig. Det är lätt att den bilden cementeras. Men det här är absolut ett ämne som det behöver pratas mer om.
För det görs inte, menar du?
– Nej, aldrig. Kanske någon gång med mina närmaste väninnor, men nej, egentligen inte. Och jag tar heller inte upp det, men pratades det mer skulle det bli mindre skamfyllt.
Monica närmar sig femtio och lever ensam med två tonårsbarn vilka hon har ensamt ansvar för. Hon har ett socialt arbete där hon träffar mycket folk och en bred vänkrets där flera funnits med sedan barndom och uppväxt.
Dock var det länge sedan hon levde i någon kärleksrelation. Förhållandena har varit få, det senaste för långt över tio år sedan, vilket tär på självkänslan.
– Det blir lätt att man tänker att ingen vill ha mig, men går jag till själva kärnan vill jag heller inte ha någon. Vilket så klart är väldigt motsägelsefullt eftersom jag saknar det så mycket. Men det här har blivit mitt sätt att leva, en slags normalisering, jag går inte och tänker på det hela tiden. ”Var ska jag hitta någon? Hur ska jag hitta någon?”. Så är det inte.
För hon trivs ju med att vara för sig själv, gillar att under lediga dagar masa runt i lägenheten, styra sin egen tid.
Under småbarnsåren har hon varit låst, att vara just ensamt ansvarig är att inte ha någon tid över till sig själv.
– Det finns de som raljerar över det där med egentid, men man behöver inte fara till Indien och vandra, bara att få en halvtimme till sig själv ibland kan vara tillräckligt. Inte hela tiden ha ansvaret för uppfostran, skola, ekonomi.
Kanske kan det vara en förklaring till den bubbla hon levt i under många år, tror hon. Att tid, kraft och energi satsats där den varit viktigast. På barnen, medan hon satt sig själv på undantag.
Monica växte upp i en kärnfamilj på landsbygden, mamma, pappa och syskon, 70-tal, lite Bullebykänsla. Kompisar överallt och nära till äventyren, till skogen, till höloften. De skötte sig själva, så var det på den tiden.
Barndomen blev också en slags underförstådd sinnebild för hur det skulle bli senare i livet, som hon växte upp, så skulle även hennes egen familj bli.
– Men så blev det ju inte, skrattar hon.
Hon berättar om skolåren, om den öppna glada tjejen i byskolan som blev inbunden och ensam när hon kom till gymnasiet. Utan sina gamla kamrater blev hon tystlåten och blyg.
Där är hon inte i dag, hon upplever sig som öppen och har aldrig haft svårt att få vänner. Men innerst inne finns rester av känslan kvar, den att inte vara någon, säger hon.
Längtan efter en hållbar relation med en man är, trots att hon trivs med sig själv, tydlig och stark, eller ska vi säga: Latent.
– Att ha någon vuxen att dela mina tankar med, någon som finns för en, där jag inte är mamma, syster, arbetskamrat eller kompis utan mitt verkliga ”jag”. Att ha någon som väntar på en, någon att spegla sig i.
Att ha någon att prata med är också ett sätt att strukturera sina egna tankar. Att faktiskt bli till som person.
– Ibland går jag och pratar med mig själv för att få sällskap, man får tänka sig för så man inte gör det i affären, skrattar hon.
Jag söker på nätet; ”ofrivillig ensamhet”. Så många artiklar, så många berättelser, så många psykologer, så många siffror. 380 000 lever i ensamhushåll i Stockholm, 14 procent av befolkningen känner sig ensamma, många av dem trots att de har ett sammanhang, en relation.
Monica har haft några få längre relationer, men är inte den som, som hon uttrycker det, går och blir kär till höger och vänster. Hon har heller inte tron på förhållandet som lösning på allt, ensamhet kan finns även i tvåsamheten, det är hon väl medveten om. Men hon har kunnat brinna, så varför skulle hon inte kunna göra det igen?
Hon berättar om mötet med en man som redan var i en relation, hur de vid sitt första möte drogs till varandra som magneter utan möjlighet att värja sig.
– Det blev så många känslor på en gång, att på ett sätt vilja vara själv men samtidigt inte kunna säga nej till passionen. Att heller inte kunna vara öppen! Det pågick under rätt lång tid men till slut blev det så förnedrande att vara den som var hemlig så jag tvingade mig ur det.
Vi dricker kaffe, där ute far regnet, jag frågar om hon skulle våga öppna sig för någon om tillfälle gavs.
Skulle du det, tror du?
– Ja...det tror jag. Det vågar jag. Och man måste man inte nödvändigtvis flytta ihop, det går att ha ett förhållande ändå.
Ännu en hemlig relation, är det värt för att slippa ensamheten?
– Definitivt inte. Aldrig mer, det är inte värdigt!
Men med den förbjudna relationen som måttstock blir det mesta dock svårt, det inser hon. Den passionen gick utanpå det mesta.
– Men samtidigt vet jag ju att det skulle kunna ske, jag skulle kunna bli kär och då händer det bara, så är det ju. Att prata som vi gör nu, det blir så väldigt teoretiskt.
De kompisar Monica växte upp med lever i dag i familjer, de har fortfarande kontakt och träffas då och då. Under en period var en av dem separerad, då kunde de umgås på ett annat sätt.
– Då var vi i samma sits, det blev lättare, på någon vis.
Det är en sorg i Monica att inte ha någon livskamrat, det säger hon när jag frågar.
– Ja, en sorg och väldigt mycket skam, det är skämmigt att inte hitta någon.
Upplever du det så utifrån eller är det du som definierar det som skam?
Hon funderar, vinden där ute tar i:
– Det ligger nog en del hos en själv, men...jag känner mig bortvald. Det mesta är uppbyggt på att man ska vara två, hänger jag med på en fest känner jag mig alltid som femte hjulet. Det har gjort att jag mer och mer stannar hemma för att jag tycker det är jobbigt.
Vad är jobbigt?
– Att vara ett påhäng, så känns det. Man blir liksom udda, sticker ut. Mycket kanske är i mitt eget huvud, men så är det. Så är det faktiskt.
Ofrivillig ensamhet sägs frisätta stresshormon vilket kan öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Människan är helt enkelt skapad för att leva med andra, en bebis som inte får känna mänsklig beröring dör.
Och en viss typ av ensamhet är rent av samhällsfarlig, menar Monica. Det finns ett ord för den: Incel. Ensamma män som lever i ofrivillig celibat och lägger skulden för allt ont i världen på kvinnor eller invandrare.
– Sedan går de ut och skjuter omkring sig, det finns så många exempel på det. Men även i ett annat perspektiv undrar jag vad den utbredda ensamheten gör med oss som människor. Förr, när jag var barn, var jag jämt med kompisar, i dag umgås många via sociala medier. Vi behöver beröring precis som bebisen, inte nödvändigtvis sexuellt, men att vara med någon, känna hud mot hud, få en kram.
Eva Sandstedt är professor i bostads- och urbansociologi vid Uppsala universitet och menar att det i dag är accepterat att leva ensam på ett annat sätt än förr. ”Männen sågs som ensamma och försupna, kvinnor sågs som märkliga som inte hittat någon att leva med. De stereotyperna håller på att släppa”, säger hon till DN. Statistik och trender hjälper föga mot egna känslor.
Monica saknar de givna mötesplatserna. Förr, under uppväxten, fanns bonndanserna, men vart går en kvinna som närmar sig femtio i dag, undrar hon.
– Att hänga bland 20-åringarna på Munken har man ju inte lust med. Och förresten, som en väninna sa en gång: ”Stå inte vid baren och se sur ut!”, och det hade hon ju rätt i.
Nätet? Många nätdejtar?
– Jag har försökt, men nej, det är inte min grej.
Monica säger att hon fortfarande tror på kärleken i den meningen att om det händer så händer det, hon har fallit förr och skulle våga falla igen.
Men rent krasst räknar hon med att det kommer att vara som det är nu resten av livet.
– Det finns många som jag, jag är inte unik. Därför tycker jag att det är viktigt att prata om det, egentligen borde väl jag ställa mig upp nu och bli ansiktet utåt, men nej, jag gör inte det.
För skammens skull?
– Ja, för skammen. Och för barnens skull, för att inte cementeras som den där som aldrig hittar någon.