Mörkare tider väntar
- men det går långsamt, åtminstone till en början. Det kommer att märkas mera mot slutet av månaden, då det kan bli riktigt mörka, förhoppningsvis ljumma kvällar med fina observationsmöjligheter av natthimlen. Den 4 juli är vi f.ö. även så långt från Solen vi kan komma och sedan bär det av inåt igen tills vi är som närmast i början av januari. Skillnaden är dock bara 3% mellan de båda lägena.
Det blir fullmåne den 11 juli och tillhörande nymåne den 25. Den 13 är även Månen som närmast och julifullmånen kommer således att bli ganska praktfull.
Merkurius ser vi inte mycket av under juli, men den kommer tillbaka nästa månad och beräknas då vara synlig lite längre än den brukar. Venus kommer vi däremot att se som "morgonstjärna", med uppgång redan vid tvåtiden.
Mars står nära Solen under juli och det är tveksamt om den överhuvudtaget kommer att kunna ses. Det blir då i så fall en kort stund efter solnedgången. Jupiter går upp redan under eftermiddagen och den kan sedan ses från kvällningen fram till ett-tiden i början av månaden, men blir tidigare för varje natt. Dess månar genomgår två förmörkelser under den kommande månaden och de omfattar de två innersta månarna Io och Europa.
Saturnus går upp redan efter soluppgången, men kan sedan synas från skymningen en kort stund innan den går ner ganska tätt inpå solnedgången. De yttre planeterna Uranus, Neptunus börjar närma sig de punkter där de brukar kunna ses. Den 15 juli kan man dock med kikare leta efter Uranus ganska nära Månen.
Ingen av de mer kända kometerna beräknas runda de inre delarna av vårt solsystem under den kommande månaden, men meteorsvärmarna Delta Aquariderna och Alfa-Capricorniderna kan göra att det blir lite mer "stjärnfall" än vanligt under senare delen av juli. Den sistnämnas moderkomet är Honda-Mrkos-Pajdusáková som passerade de innersta delarna av vårt solsystem förra månaden och Alfa-Capricorniderna består av material som lossnat från denna komet.
Vid den här tiden finns det vissa möjligheter att neråt horisonten i söder se den trettonde stjärnbilden i Zodiaken (Djurkretsen) - Ormbäraren. Den har "fått in en fot" bland zodiakens stjärnbilder, men räknas officiellt inte längre in bland dem. Forntida iakttagare lade också märke till att Månen tycktes förflytta sig genom tretton stjärnbilder innan den återkom på nytt tillbaka till den första - det var den ursprungliga zodiaken. Det är ju som bekant 13 månvarv under ett år och en del kulturer räknade månår i stället för solår.
Ormbäraren (Ophiucus) är en stor stjärnbild, som delar stjärnbilden Ormen (Vattenormen) i två delar och som innehåller många olika sorters objekt. Den har 13 stjärnor med en ljusstyrka större än fyra och inte mindre än 100 som är större än sex. Solen stod i Ormbäraren en kort tid i början av december, men det är nu man kan se den. Man hittar en utlöpare av den mellan stjärnbilderna Skytten och Skorpionen. Resten sträcker sig uppåt mot Hercules. Som hjälp kan man också utgå från Svanen, vars "hals" pekar någorlunda rakt mot dess nedre delar.
Ras Al Hague [arab. "ormens huvud"] (Alpha), den ljusstarkaste stjärnan i Ormbäraren, är en vit stjärna i norra delen av denna stjärnbild. Sabik (Eta) är en röd dubbelstjärna. I sydöstra delen av Ormbäraren finns den mycket ljussvaga röda dvärgen Barnards stjärna, som är en av de närmaste stjärnorna näst efter Alfa Centauri, på ett avstånd av 5,9 ljusår jämfört med 4,3 ljusår. Den har en snabb egenrörelse med avvikelser som kan tyda att den har en eller flera stora planeter omkring sig. RS Ophiuci är ett system med fler än en komponent, varav en s.k. rekurrent (återkommande) nova, som har flammat upp flera gånger sedan slutet av 1800-talet (senadt 1985) och vid dessa tillfällen kunnat ses med blotta ögat. Om det skulle finnas planeter i ett sådant system kan man räkna med att de inte hyser minsta tillstymmelse till liv.
Så jobbar vi med nyheter