Natthimlen i april
Årets halva ranson av sol- och månförmörkelser är nu förbrukad, men vi kan notera att det blir fullmåne den 2 och nymåne den 17 april. Fullmånen kanske blir lite mindre imponerande än vanligt på grund av att Månen är som längst bort den 3 april. Den är i gengäld som närmast den 17, men det märker vi ingenting av, eftersom det är nymåne just då.
Merkurius ser vi inte under april, men den är snart tillbaka igen och även denna gång som "aftonstjärna". Venus är synlig hela månaden som "aftonstjärna" och är det dominerande objektet på kvällshimlen under april. Den 11 april står Venus f.ö. nära stjärnbilden Plejaderna.
Mars är mycket svårobserverad under april, eftersom den går upp alldeles före gryningen och går sedan ner under eftermiddagen. Jupiter går i början av månaden upp vid tvåtiden och vid månadsskiftet redan vid midnatt. Dess månar genomgår fem förmörkelser under den kommande månaden och de "drabbar" enbart de två innersta månarna Io och Europa. Saturnus fortsätter med att gå upp under eftermiddagen och är sedan uppe ända till gryningen.
Komet Encke rundar Solen under april. Det är den komet som har den kortaste omloppstiden (3,3 år) av de "klassiska" kometerna - kända sedan många år - i det här fallet sedan 1786. Den har sin inre vändpunkt mellan Merkurius- och Venusbanorna och den yttre i asteroidbältet mellan Mars- och Jupiterbanorna.
När det gäller meteoroidskurar passerar Jorden genom de tidigare nämnda Virginiderna (med maximum 3 april), men också Sigma-Leoniderna (1 apr. till c:a 28 april, med maximum 17 april), April-Lyriderna (19-25 apr, med maximum 21-22 april och med Thatcher som moderkomet), Pi-Puppiderna(20-30 apr, med maximum 24-25 apr. och med Grigg-Skjellerup som moderkomet) och slutligen Eta-Aquariderna, som börjar den 24 april och fortsätter långt in i maj. Den har Halley som moderkomet.
Sommartriangeln är ju en välkänd kombination av stjärnor, som syns från sommaren och framåt hösten (se nedan: IV:1-3!), men den har också en betydligt mindre känd motsvarighet som syns tidigare under året, nämligen Vårtriangeln, som består av Regulus i Lejonet, Arcturus i Björnvaktaren och Spica i Jungfrun. Den dök upp i april och ansågs vara ett säkert vårtecken, som dock inte hade med klimatet att göra, men den kom ju strax efter vårdagjämningen och det var i alla fall inte fy skam, även om det fortfarande fanns snö och is kvar ute i markerna.
En av de tre stjärnbilderna i Vårtriangeln är Jungfrun me nio stjärnor som är ljusstarkare än de övriga som uppgår till c:a 85. Den är en påfallande stor stjärnbild. Dess huvuddel ser ut ungefär som en parabolantenn, som är riktad mot bakre delen av Karlavagnen. Spica (Alpha), den ljusstarkaste stjärnan, är en het blåvit förmörkelsevariabel. Porrima (Gamma) är en gul dubbelstjärna som ligger mitt i bottnen av "parabolen", medan den likaledes gulaktiga Vindemiatrix (Epsilon) ligger vid vänstra ytterkanten av "parabolen". Mellan dessa ligger den orangeröda Minelauva (Delta).
Virgohopen som också hör till Jungfrun, är en mycket stor galaxhop med mer än 3 000 galaxer och är utbredd mellan 10 och 70 miljoner ljusårs avstånd från solsystemet och med sitt centrum (M87) mellan 45 och 65 miljoner ljusår från oss. Detta centrum är en elliptisk galax med 50 gånger fler stjärnor än i Vintergatan och minst 1 000 klotformiga stjärnhopar runtomkring. Virgohopen ingår som en del i en superhop, ett ännu större galaxsystem.
Så jobbar vi med nyheter