Natthimlen i december
Det blir nymåne den 9 december och fullmåne den 24 och det kanske blir en ovanligt vacker fullmåne, eftersom Månen är som närmast Jorden i denna veva.
Merkurius är på andra sidan om Solen under den kommande månaden och kan inte ses, men den klara Venus fortsätter med att vara "morgonstjärna". Den går upp vid halvfyratiden i början av månaden, men är så sen som vid femtiden vid årsskiftet.
Mars går upp redan under skymningen vid 16-tiden i början av månaden och vid 14-tiden mot årsskiftet. Den är sedan synlig under hela natten fram till gryningen. Den fortsätter med att vara mycket ljusstark och överglänser faktiskt just nu Sirius, himlavalvets synbart klarast lysande stjärna. Minsta avståndet till Jorden är den 19 december och då är det 88 milj. km mellan Mars och oss. Vid förra oppositionen, 2003, var avståndet dock mycket kortare, c:a 55 milj. km och vi minns väl ännu hur ljusstark den då var i augustimörkret. Månen passerar f.ö. framför Mars vid fyratiden under natten till julafton.
Jupiter ser vi inte mycket av under december och början av 2008, eftersom den håller till på andra sidan Solen. Den står diametralt motsatt Jorden den 17, men det kan vi inte se, liksom inte heller två Jupitermånars förmörkelser den 2 resp. 19 december Saturnus går upp vid 22.30-tiden i början av december, men blir allt tidigare för att vid årsskiftet gå upp två timmar tidigare.
Komet Tuttle rundar Solen under december. Den har sin inre vändpunkt nära jordbanan och den yttre en liten bit utanför Saturnusbanan. Trots sitt namn upptäcktes den ursprungligen av fransmannen Pierre Méchain 1790, men "tappades bort". Engelsmannen Henry Tuttle återfann den 1858. Han hade också möjlighet att följa den tillräckligt länge för att kunna bestämma dess bana och beräknade dess omloppstid till 13,5 år. Den återkom också mycket riktigt 1871, helt tidtabellsenligt. Komet Tuttle är också ursprunget till metoroidsvärmen Ursiderna, som vi kan se 17-25 dec, med maximum 21-22.
Bland övriga svärmar med "stjärnfall" under december är Geminiderna den mest iögonenfallande. Den börjar dyka upp 7 december och försvinner den 16 december och har sitt maximum 13-14 december. Det kan då bli så många som c:a 20 "stjärnfall" i timmen. Geminiderna anses ha sitt ursprung i f.d. asteroiden Phaeton, som hade en långsträckt kometliknande bana. Dess inre vändpunkt var 14 % närmare Solen än jordbanan och även långt innanför Merkuriusbanan, så den blev mycket starkt upphettad vid solpassagerna och sedan snabbt avkyld när den var på väg utåt. Den yttre vändpunkten låg i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Den upptäcktes 1983 med hjälp av data som samlats in av satelliten IAS (Infrared Astronomical Satellite). Påfrestningarna vid solpassagerna i form stora temperaturväxlingar kanske var så starka att den så småningom splittrades i småbitar, som ännu ligger kvar i banan och orsakar celesta fyrverkerier vid Lucia.
Det finns också ett 30-års rymdjubileum detta år, i form av uppskjutningen av Voyagersonderna. Voyager 1 och 2 startade då mot de yttre gasplaneterna och nådde fram till Jupiter 1979, Saturnus resp. 1980 och 1981, varefter Voyager 1 styrde ut från solsystemet. Voyager 2 fortsatte däremot inom solsystemet och kom fram till Uranus 1986 och slutligen Neptunus 1989. Den fortsätter nu utåt rymden och lär fortfarande sända data.
Dessa sonder sände hem bilder av sådant som ingen förut skådat, t.ex. väderfenomen på dessa planeter, vulkanerna på Jupitermånen Io, den istäckta ytan på Europa, också den en av Jupiters månar. Vi fick också se hur Saturnus? ringar är uppbyggda m.m.
Till sist tackar jag läsarna för det gångna året och tillönskar ett Gott Nytt Skådarår 2008!
Så jobbar vi med nyheter