Natthimlen i december
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Det blir fullmåne den 12 - vid Lucia - och denna natt är också Månen som närmast oss. Nymånen inträffar den 27, kvällen efter det att Månen är som längst bort från oss. Någon sol- eller månförmörkelse inträffar inte under december.
Merkurius börjar så smått bli synlig som morgonstjärna alldeles i slutet av månaden, medan Venus blir allt ljusstarkare och syns nu ända fram till ett par timmar efter solnedgången. Månen förmörkar Venus den 1 dec. Den lysande himlakroppen strax ovanför är Jupiter. Mars är osynlig ytterligare ett halvår för att dyka upp på nytt i slutet av juni 2009.
Den starkt lysande Jupiter syns nu från kvällen och ett par timmar framöver. Nu börjar en kapplöpning mellan Jupiter och Venus, där Venus drar ifrån och Jupiter blir efter. De tre innersta Jupitermånarna Io, Europa och Ganymedes genomgår var sin förmörkelse under den kommande månaden. Saturnus går upp ungefär vid midnatt i början av månaden, men blir allt tidigare för varje kväll.
Ingen av de mer kända kometerna beräknas runda de inre delarna av vårt solsystem under den kommande månaden. Fyra meteorskurar lyser upp decemberhimlen med fler "stjärnfall" än vanligt. Nätterna kring 4 och 5 december passerar Phoeniciderna, som strålar ut från "fågelstjärnbilden" Fenix på södra stjärnhimlen. Enstaka av dem kan kanske observeras även hos oss.
Den stora svärmen i december är Geminiderna mellan 7 och 16 december, med maximum vid Lucia. Den anses ha sitt ursprung i asteroiden Phaeton, som hör till den jordkorsande gruppen Apolloasteroiderna och antagligen är en kometkärna. Apolloasteroiderna har sin inre vändpunkt nära Solen och den yttre en bit inne i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. De korsar således jordbanan.
Från mitten av månaden ser vi Ursiderna stråla ut från Stora Björnen - håll utkik mot Karlavagnen ungefär vid vintersolståndet! Den anses ha sitt ursprung i Komet Tuttle, som återkommer i juni 2021. Även Coma Bereniciderna har sitt maximum vid vintersolståndet, men eftersläntrare kan observeras ända fram till mitten av januari 2009. De tycks stråla ut från stjärnbilden Berenikes hår snett till vänster nedanför Karlavagnen.
Nu börjar också vinterstjärnbilderna dyka upp och vi kan bl.a. beundra Orion - Gotlands landskapsstjärnbild - med mängder av intressanta objekt av olika slag som några av himlavalvets ljusstarkare stjärnor, multipelstjärnor, galaxer, stjärnhop samt mörka och lysande moln, där stjärnor tycks nybildas. En av de mest iögonenfallande delarna i Orion utgörs av Bältet, med tre ganska ljusstarka stjärnor på rad.
Stjärnorna i detta bälte kallas ibland även "de vise männen" och då hamnar vi i den bibliska historien. Följer vi förlängningen av Bältet ner mot vänster kommer vi till Stora Hunden med Sirius, himlavalvets starkast lysande stjärna. För antikens sjöfarare var denna viktigast av alla stjärnor, eftersom den användes som "ledstjärna" under seglatserna.
Med lite fantasi kan man kanske tänka sig att även de tre vise männen använde Sirius som ledstjärna under sin färd från "Österlandet" mot Betlehem och att det kanske i själva verket är Sirius som avses med "Betlehemsstjärnan". För varje ny natt går den (liksom alla andra stjärnor) upp fyra minuter tidigare än under den föregående. Vid den "rätta tidpunkten" runt jultiden har den hunnit så långt uppåt att den står som högst upp på himlavalvet när gryningen kommer.
Det har också föreslagits att en konjunktion ("möte" mellan två, tre eller fyra planeter) skulle kunna ha varit Betlehemsstjärnan. Konjunktionerna är på grund av planeternas snabba rörelser i förhållande till varandra dock alltför kortvariga för att kunna fungera som ledstjärnor ens under några dagars färd. Trots alla försök till tolkningar lär det nog aldrig bli någon definitiv lösning på mysteriet med Betlehemsstjärnan.
Slutligen vill jag tacka alla mina läsare för det gångna solvarvet och önskar God Jul och Gott Nytt Skådarår!
Så jobbar vi med nyheter