Natthimlen i juli

Vi lämnar nu den allra ljusaste tiden med dess korta nätter. Redan mot slutet av juli brukar det märkas på allvar att årets mörka tid börjar närma sig. Det blir också mycket bättre möjligheter att studera natthimlen med alla dess sällsamheter. Vad vi däremot inte märker alls är att jordklotet går mot sin mest avlägsna punkt i omloppsbanan runt Solen. Den 4 juli är vi som längst bort från vår sol.
Det blir fullmåne den 7 och nymåne den 22 juli. I samband med fullmånen den 7 ligger Månen i en sådan bana att den kommer in i Jordens halvskugga, vilket vi inte ser hos oss, men väl i Australien, Stilla havet och Amerika. Två veckor senare är det dags för årets andra solförmörkelse. Den 22 kan de som befinner sig på andra sidan jordklotet uppleva den i en båge från mellersta Indien och ut mot Kina och Korea och sedan ut över Stilla havet. Här hos oss märker vi tyvärr ingenting av den.
Merkurius är osynlig under juli, medan Venus nu på allvar börjar framträda som "morgonstjärna". I mitten av månaden står den nära "Oxens öga", den ljusa stjärnan Aldebaran i Oxen. Trots att Aldebaran är en av himlavalvets ljusaste stjärnor blir den överglänst av Venus, som rör sig neråt och åt vänster om Aldebaran.
Mars som började synas i slutet av juni går nu upp allt tidigare. I början av månaden går den upp en timme efter midnatt och mot slutet av månaden strax efter midnatt. Den är sedan synlig fram till gryningen.
I början av månaden går Jupiter upp en halvtimme före midnatt och är sedan synlig fram till gryningen. För varje natt går den upp allt tidigare och mot slutet av månaden kan man se dess uppgång redan c:a kl. 22.00. Den håller till vid stjärnbilden Stenbocken. Dess månar genomgår sju observerbara förmörkelser under den kommande månaden.
Saturnus går upp redan under förmiddagen och efter kvällningen kan vi se den på västra delen av himlavalvet till dess nedgång, som inträffar en stund efter midnatt i början av månaden och vid 22-tiden senare mot månadsskiftet juli/augusti.
Komet Schaumasse kommer att runda Solen under juli. Den upptäcktes 1911 och har en omloppstid av 8,25 år. Dess innersta vändpunkt ligger på ett avstånd av 1,21 astronomiska enheter, d.v.s. en bit utanför jordbanan, medan den yttre vändpunkten ligger på ett avstånd av 6,96 AE, d.v.s. strax utanför Jupiters bana.
Det är glest med meteorskurar i början av månaden, men från 17 juli kan vi räkna med åtminstone fem skurar. Fram till 6 augusti kan vi se den korta Delta-Aquariderna, med maximum den 20 juli. Piscis-Australiderna börjar i samma veva, men håller på ända till den 20 augusti och har maximum den 30 juli. Samtidigt startar även Alfa-Capricorniderna och Iota-Aquariderna, vilka har sina maxima i augusti liksom Perseiderna, som kommer igång lite senare, den 23 juli.
En del himlafenomen kan uppträda och observeras på dagtid. Då det t.ex. var många lågtryckspassager i juni, kunde man i vissa situationer med disig luft se en stor ring runt Solen. Sådana lågtryckspassager brukar ofta vara vanliga i "Fruntimmersveckan" under senare delen av juli. Det officiella namnet på dem är halofenomen och de kan uppkomma om det på hög höjd finns cirrusmoln (tunna molnslöjor av iskristaller). De kan också ha form av ljusfläckar, bågar m.m. och uppkommer genom att ljuset bryts genom iskristaller uppe i stratosfären.
Vid en fullt utvecklad halo ser man en eller två ljusa ringar (22 o resp. 46 o vinkel) kring Solen eller Månen. Det är således fråga om stora himlafenomen. Ibland kan det se ut som ett kors i den lilla halon, med s.k. bisolar där korsets armar möter ringen. Detta kallas för en vädersol. Den anses kunna vara inspirationen till de solkors man finner på t.ex. vissa hällristningar och kyrkomålningar. Innanför ringarna ser himlen ljusare ut än utanför dem. I Storkyrkan i Stockholm finns den s.k. Vädersolstavlan, som visar ett halofenomen över Stockholm år 1535.
Förr i tiden trodde man att de största halofenomenen var förebud till katastrofer och att de mindre visade att regn var på ingående och detta senare har visat sig vara fullt riktigt. Ser man en halo runt Solen kan man faktiskt vara tämligen säker på att inom kort kommer en varmfront med regn, senare följd av en kallfront med regn och även blåst.
Linné berättar från sin gotländska resa 1741, då det den 9 juli började bli ett omslag i den torra väderleken: "Brännande middagshettan svalkades med tunna moln, genom vilkas öppningar solens bleka strålar framlyste, det folket sade, att solen dricker vatten och att i morgon skulle det regna". Det var efter allt att döma en varmfront på ingående, men det blev ändå inget regn. Hade Linné varit lite mer observant skulle han med lite tur kanske också vid detta tillfälle ha sett en halo.
När de var på Näsudden nästa dag kom tillhörande kallfront, dock även denna utan regn: "Aftonen kom på oss, en stickande storm begyntes i sydväst. Resa omkring viken vore 2 mil, ty loverade vi över tillbaka. Vågorna blötte våra kläder, vi kommo dock över och fingom nattläger hos länsmannen Jöns Winther i Botveda". Något riktigt regn blev det dock inte förrän den 15 juli, då sällskapet råkade ut för ett häftigt värmeåskväder i Roma.