Natthimlen i november
Det blir nymåne den 2 och fullmåne den 16 november, men det blir ingen sol- eller månförmörkelse under november, eftersom årets "ranson" - två sol- och två månförmörkelser - redan är "förbrukad".
Gott om stjärnfall
Detsamma gäller även kometpassagerna, om inte något nyupptäckt dyker upp. När det är fråga om "stjärnfall" är vi betydligt mer lyckligt lottade. S-Tauriderna, med Encke som moderkomet, har sitt maximum 4-5 november, men klingar sedan av under resten av månaden, med sista eftersläntrarna så sent som den 30 nov. Detsamma gäller även N-Tauriderna mellan 20 okt. och 30 nov. och med maximum den 12 nov. Även denna kan möjligen ha Encke som moderkomet. En kort svärm är Cepheiderna mellan 7 och 11, med maximum den 9 nov. Den utsträckta Andromedidsvärmen har maximum 10-14 nov. Den håller på till början av december.
Det stora huvudnumret bland "stjärnfallen" under november brukar vara Leoniderna. Håll utkik speciellt den 17, men det blir antagligen inte samma fyrverkeri som under åren 1999 - 2003. Det är dock utlovat att den blir praktfullare nästa höst. Tempel-Tuttle är dess troliga moderkomet.
Merkurius ser vi inte mycket av under den kommande månaden förrän möjligtvis någon av månadens allra sista morgnar. Venus är nu "aftonstjärna", men kan vara lite svår att upptäcka eftersom det står så lågt och långt i söder. Det var 75 år sedan den var lika sydlig, men den kommer att bli ännu sydligare år 2014. (Vill man se ännu längre fram i tiden, så står den år 2125 så långt söderut som den kan komma, men det lär väl ingen av de nutida läsarna ha någon glädje av.)
Mars är fortfarande ett av himlens mest ljusstarka objekt. Den har nu avlägsnat sig, men överglänser ännu varje stjärna på himlavalvet. Vi kunde ju under mitten oktober glädja oss över hur Månen kom allt närmre och sedan passerade förbi den röda Mars. Det kommer nu att hända samma sak 14-15 november.
Morgon med Jupiter
Saturnus är också ljusstark och går upp vid halvtiotiden i början av månaden och c:a två timmar tidigare vid nästa månadsskifte. Jupiter börjar nu så smått att dyka upp under morgnarna och syns bättre och bättre. Under november kan man se tre tillfällen när två av dess månar förmörkas. En gång handlar det om den istäckta Europa och två gånger Io, den innersta av Jupiters fyra stora månar.
Io är f.ö. lite större än vår egen måne och kretsar också på ungefär samma avstånd från sin huvudplanet. Ser man den från Jupiter verkar den antagligen att vara lika stor som Jordens måne. Liksom vår egen måne vänder Io alltid samma sida mot Jupiter - s.k. bunden rotation, men sedan upphör i stort sett alla likheter.
Io påverkas mycket starkt av Jupiters magnetfält och även av dess gravitationskrafter, som håller Ios yta rörlig i ständiga tidvattensrörelser. I samband med detta värms Io så mycket att den har en mycket stor geologisk aktivitet. Rymdsonden Voyager 1 fotograferade 1979 dess pizzafärgade yta och fick också flera bilder av vulkanutbrott.
Utbrott med svavel
Plymerna från vulkanernas utbrott kan nå höjder av 100-400 km. Nyare forskning med andra senare sonder har visat att utbrottsprodukterna till mycket stor del består av svavelföreningar, som också bidrar till ytans färgspel. Lavaflödena kan vara flera hundra kilometer långa. Man har upptäckt mer än 500 vulkaner på Io och observerat utbrott hos ett hundratal av dem. Liksom på Jorden kan det uppstå calderor (instörtningskratrar) och med en diameter på mer än 200 km.
Ios temperatur på ytan är normalt 153 minusgrader, men kan uppgå till +1 420 C vid utbrottsställena. Atmosfären är mycket tunn och består av svaveldioxid, natrium- och kaliumföreningar och en liten andel syre. En del av atmosfären tillsammans med en del av vulkanernas gasformiga utbrottsprodukter läcker ut i rymden och bildar en ring kring Jupiter längs Ios hela bana.
Så jobbar vi med nyheter