Natthimlen i oktober

Höstdagjämningen är avklarad och nu är det dags att övergå till normaltid natten mellan den 25 och 26 oktober, då vi ställer klockan en timme tillbaka. Natthimlen antar nu definitivt sitt höstutseende. Den ljusa rödgula stjärnan Arcturus t.ex. går nu ner under horisonten och återkommer inte förrän under vårkvällarna.
Det blir fullmåne den 14 och nymåne den 29 oktober. Månen är som närmast oss den 8 och som längst bort den 17. Det kommer inte att inträffa några sol- eller månförmörkelser under oktober.
Merkurius är till en början osynlig, men dyker upp som "morgonstjärna" under senare halvan av oktober. Den syns som bäst kvällarna närmast efter den 22 oktober. Venus är i stort sett omöjlig att observera under den kommande månaden, men håll ut - den återkommer redan i november. Även Mars är svårobserverad i oktober.
Jupiter fortsätter med att tills vidare vara den ljusstarkare planeten. Den går upp lite före solnedgången och bör vara synlig mot österhimlen någon timme senare. Den står dock ganska lågt och går följaktligen ner ganska tidigt, i början av månaden vid 22-tiden och blir sedan allt tidigare. Dess månar genomgår i likhet med i september fem observerbara förmörkelser under den kommande månaden.
Saturnus fortsätter med att gå upp under efternatten och är sedan synlig till gryningen, men kan också möjligen ses en stund efter solnedgången. Den står i början av månaden alldeles under stjärnbilden Lejonet.
Kometen Pons-Winnecke rundar den inre delen av vårt solsystem under oktober. Den är uppkallad efter den franske astronomen Jean-Louis Pons som upptäckte den 1819. Den "försvann" dock och återupptäcktes sedan av tysken Friedrich Winneke 1858. Den har en omloppstid av 6,28 år, med inre vändpunkt en liten bit utanför jordbanan och den yttre strax utanför Jupiterbanan.
Vad meteorskurar beträffar ser vi först de sista resterna Pisciderna, följda av Orioniderna (14-28 okt. med maximum 21 okt.), S-Tauriderna (1 okt.-30 nov. med maximum 4-5 nov.) samt N-Tauriderna (20 okt - 30 nov. med maximum 12 nov.).

Den glittrande stjärnhopen Plejaderna ("Sjustjärnorna"), ett av de mest fascinerande objekten på natthimlen, börjar nu klättra högt upp på himlen. Plejaderna är kända och avbildade sedan flera årtusenden, bl.a. av aboriginerna i Australien (tillsammans med Orions bälte). Den 3 600 år gamla tyska Nebraplattan i brons visar bl.a. sol, måne och en möjlig komet, men också en kombination av prickar, som närmast kan tolkas som en avbildning av Plejaderna. Även samerna har observerat dem och tyckt sig se en hundflock. De nämns också i Odyssén (en gång) och Bibeln (tre gånger).
I många kulturer har man kopplat samman Plejaderna med olika minneshögtider i oktober och november, t.ex. vid vår Alla Helgons dag. De har högtidlighållits även på andra håll, ofta förenade med minnen av döda anförvanter, t.ex. Halloween, som ursprungligen firades av de gamla kelterna i Västeuropa.
I Indonesien kunde man förr med hjälp av Plejadernas läge på himlen bestämma när det var dags för sådd och skörd. Folken i El Niño-drabbade områden i västra Sydamerika har sedan lång tid genom att studera natthimlen kunnat förutsäga när El Niño är på gång. De ljussvagaste stjärnorna i stjärnbilden Plejaderna bleknar nämligen när luftfuktigheten stiger, vilket är ett första tecken på att El Niño närmar sig. På Nya Zeeland bestämmer Plejadernas läge på himlavalvet tidpunkten för maoriernas nyårsfirande. Plejaderna (M45) hör egentligen till Oxens område, men bildar en grupp för sig själv en bra bit från själva huvuddelen av stjärnbilden och räknas här som ett eget objekt. Namnet kommer från den grekiska mytologin och Plejaderna är döttrar till titanen Atlas och gudinnan Pleione (jämför namnet Plejaderna). Guden Zeus förvandlade dem till stjärnor när jägaren Orion försökte förföra dem (vilket de tydligen inte hade något att invända mot). För säkerhets skull förvandlade Zeus även Orion till en stjärnbild.
Plejaderna är en s.k. öppen stjärnhop och består av något hundratal stjärnor i olika storlekar, färger och ljusstyrkor, från svala röda stjärnor med låg temperatur till blåa med en temperatur på mer än 10 000 grader. De av dem som vi ser med blotta ögat är blå jättar. Avståndet dit är c:a 400 ljusår. Stjärnhopens ålder har beräknats till c:a 50-60 miljoner år. Till allt detta kommer att Plejaderna tycks vara inbäddade i lysande slöjor av gaser. Man kan tänka sig att natthimlarna i en sådan här stjärnhop troligen är överdådigt praktfulla sedda från ev. planeter i denna lilla "bubbla" i vår galax.