Natthimlen i oktober
Det blir fullmåne den 7 och natten före är månen som närmast, så det kan bli en praktfull fullmåne-natt. Tillhörande nymåne inträffar den 22. Ingen sol- eller månförmörkelse inträffar under oktober.
Merkurius, Venus, Mars och Jupiter står alla lite för nära eller helt bakom Solen för att kunna observeras, så Saturnus är "envåldshärskare" under den kommande månaden. Den går upp vid midnatt och är sedan synlig fram till gryningen. Men var lugn - de andra kommer tillbaka en efter en, med Merkurius redan i mitten av november.
Vill man försöka hitta Uranus, som fortfarande är ganska ljusstark, lönar det sig att som tidigare leta efter dess grönaktiga skiva i Vattumannen - den rör sig ganska lite i förhållande till stjärnorna under en månad.
När det gäller meteorer är den korta Draconidsvärmen först och syns under tiden 9-10 oktober. Lite senare kommer Orioniderna 17-24 oktober, med maximum omkring den 20. Sist är den långsträckta N-Tauriderna från den 20 oktober och som fortsätter en lång bit in i november.
Komet West-Kohoutek-Ikemura rundar solen under oktober. Den har en omloppstid av nästan 6,5 år och upptäcktes så sent som 1975. Den har sin inre vändpunkt vid Marsbanan och den yttre strax utanför Jupiterbanan.
och så var de bara åtta
Himlakroppen Pluto upptäcktes år 1930. Den var den nionde planeten och ansågs ända till 1992 vara den yttersta himlakroppen i vårt solsystem. Man väntade visserligen dessförinnan att man skulle upptäcka fler planeter ännu lägre ut ("Planet X" m.fl.), helst tre stycken, så att man fick en harmonisk serie: innerst fyra stenplaneter (Merkurius, Venus, Jorden och Mars), sedan fyra stora gasplaneter (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus) och ytterst åter fyra stenplaneter, från Pluto och utåt.
Under senare halvan av 1990-talet och fram till nu har man upptäckt den ena himlakroppen efter den andra utanför Neptunus. Man insåg snabbt att långt här ute finns något som motsvarar asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, men med mycket större utsträckning. Det har döpts till Edgeworth-Kuiperbältet och banorna ligger mellan 30 och minst 50 gånger så långt från solen som jorden.
Pluto ansågs länge som den största himlakroppen i detta bälte, men man upptäckte ganska snart att det finns större objekt än Pluto här ute. De flesta av de nyupptäckta objekten har namn i stil 2003UB313, men några av de större har också fått "riktiga" namn som Sedna, Varuna och Xena.
Redan för några decennier sedan började diskussionen om Pluto på grund av sin ringa storlek verkligen skulle räknas som "riktig" planet eller ej. Både Jupitermånen Ganymedes och Saturnusmånen Titan än nämligen större än planeten Merkurius.
För att komma ner till Plutos storlek måste man sedan passera inte mindre än fem månar på storleksrankinglistan: Jupitermånarna Callisto och Io, Jordens måne, Jupitermånen Europa och Neptunusmånen Triton. Detta föranledde en del forskare att ifrågasätta Plutos planetstatus.
IAU oenigt
Den 24 augusti i år beslöt 2 500 forskare vid en mycket oenig kongress med Internationella Astronomiska Unionen (IAU), att Pluto inte längre skulle få kallas planet utan ha samma status som övriga småplaneter.
(Nu kan man också tänka sig att det kanske finns renhetsivrare som inte heller godtar Merkurius? status som planet, utan kommer kanske att hävda att i konsekvensens namn måste även Merkurius räknas som en måne, och då kring solen. Då blir det sju planeter kvar - sju, som ju är ett "heligt tal" - sfärernas harmoni! I alla tider har man försökt att finna denna sfärernas harmoni - i nutiden även med datorsimuleringar.)
Vad vi än må kalla Pluto, så är den värd att undersöka!
En rymdkapsel är på väg dit och beräknas vara framme i mitten av juli 2015. Under mellantiden lär man upptäcka ännu fler himlakroppar, inte bara ute i Edgeworth-Kuiper bältet - det finns mycket som rör sig mellan planeterna i vårt solsystem och som ännu är okänt!
Så jobbar vi med nyheter