Påskfirande för Exodus och Jesus

Egypten, omkring 1 400 år före Kristi födelse. Det judiska folket, som för 300 år sedan utvandrat från Israel lever i umbärande och slaveri, när deras ledare Mose plötsligt får bud från Gud. Nu, säger Herren, ska folket befrias och återvända hem.
Återtåget - Exodus - ska inledas med ett blodbad.
På en natt dräps varje förstfött djur och varje förstfödd son i varje egyptiskt hem. Israeliterna har dock förvarnats, så de hem vars dörrar är insmorda med blod från offerlamm skonas. Där väljer Guds dödsängel att passera - pasach på hebreiska, via latinets pascha det svenska ordet påsk.
Händelsen kommer sedermera att nedtecknas i Bibelns Andra Mosebok.
- Och blodet skall vara ett tecken, er till räddning, på de hus i vilka ni är. Ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi er. Och ni skall ha denna dag till en minnesdag och fira den som en Herres högtid. Som en evig stiftelse skall ni fira den, släkte efter släkte.
Så blir det. Israeliterna tågar hem - och den judiska påsken, firandet av Exodus, är född.
Långt senare, vid just ett sådant firande, äter en ung profet sin sista måltid. Det är torsdag och vid bordet i Getsemane trädgård i Jerusalem bjuds påsklamm.
Jesus delar allvarsamt sitt vin med sina lärjungar, och instiftar därmed vad som med tiden ska komma att kallas nattvarden. Samma natt, innan tuppen har galt två gånger, blir han förrådd och fängslad.
Fredagen blir en lång dag, fylld av lidande. Jesus tvingas släpa sitt kors under spott och spe, blir korsfäst och dör på kullen Golgata. Han begravs i en grotta men återuppstår mirakulöst på söndagen, påskdagen.
Med det föds kristendomens äldsta och största högtid påsken - det stora firandet av Jesu död och uppståndelse.