23-åriga Ronja Björkqvist kommer susande från Visby i sin röda bil till jobbet som djurskötare på gården Skogs i Hejde. När hon klivit ur bilen, tar hon genast emot ett DHL-bud och välkomnar mig sedan in i det varma fikarummet. I ladugården står korna på kö till mjölkroboten och i några bås råmar gårdens nyfödda kalvar. Trots att mycket står på schemat under arbetsdagen, ger hon ett lugnt och samlat intryck.
– Jag ser det här jobbet som att jag investerar i min egen framtid. Det roligaste är att ingen dag är den andra lik och att jag får vara nära djuren och naturen.
Trots att Ronja Björkqvist är uppvuxen på en bondgård var det inte alls givet att hon skulle arbeta inom de gröna näringarna. Gymnasiet ägnades åt musik på en skola i Dalarna. Hemma i salen på föräldragården i Lye står en flygel som hon spelar både rock och pop på. Hon gillar dessutom att sjunga.
– Efter studenten började jag jobba på en gård i Stånga och kände direkt att det är ju mjölkkor jag vill hålla på med!
Sedan drygt två år tillbaka är hon dessutom ordförande i LRF ungdom på Gotland. Hon berättar om ett minst sagt fullspäckat schema, och att mycket av hennes LRF-uppdrag just nu ägnas åt den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU, Cap-reformen, där programperioden byts ut vart sjunde år.
– Som person har jag väldigt svårt för att säga nej, men då lär man sig ju aldrig något nytt. Jag tvekade därför aldrig när jag fick frågan om att bli ordförande. Det roligaste med LRF ungdom är att vi är en samlad röst, och att vi unga verkligen kan vara med och påverka och förändra vår egen framtid.
Att som tjej vara ordförande i LRF ungdom kräver dessutom en hel del skinn på näsan, berättar hon.
– Som tjej kan man ibland uppleva att det är en machokultur, även om det börjar bli bättre.
Ronja och pojkvännen Filip Svensson hoppas på att kunna köpa en egen gård och starta ett eget jordbruk i framtiden, även om hon vet att det kräver stora investeringar. Om det blir föräldrahemmet i Lye, som Ronjas pappa driver eller någon annan gård, är ännu inte bestämt.
– Innan jag är 30 år hoppas jag att vi har köpt en gård, säger hon bestämt.
Men först vill hon hinna med att uppfylla de drömmar som hon bär på.
– En dröm är att åka till Kanada och arbeta inom lantbruket, en annan är att utbilda mig till lantmästare på Alnarp. Om man ska bli bonde idag är man tvungen att ha en eftergymnasial utbildning för att klara av det administrativa arbetet och bli en duktig arbetsledare.
– Jag tycker dessutom att det är jätteviktigt att man kommer hemifrån och ser något annat och utmanar sig själv.
När intervjun närmar sig sitt slut, blir Ronja allvarlig när hon berättar om personliga påhopp och ibland regelrätta hot som lantbrukare tvingas möta i sin vardag. Det kan räcka med ett inlägg på facebook som blir upprinnelse till diskussioner och trakasserier, berättar hon.
– Det är så trist att behöva bli ifrågasatt för det man gör. Det finns alltid folk som tycker att det vi bönder gör är fel och att vi inte får uppskattning. Lantbrukare ser ju till att det finns mat på bordet varje dag. Inom sociala medier blir man extra blottad, säger hon allvarligt och tittar ut genom fönstret i den disiga februarimorgonen.
– Vi bönder är kanske lite dåliga på att skryta om oss själva. Det borde vi bli bättre på!