Professor emeritus Bengt-Owe Jansson in memoriam
Vår bekantskap började, då vi hösten 1938 började i småskolan vid S:t Hansgatan i Visby, numera Konstmuseum. Granne med skolan var brandstationen, centralt men opraktiskt belägen. Sommaren var ännu inte slut, knäbyxor med hängslen var på modet.
Brandlarm från grannhuset. Redan innan det tystnat, var den alerte Bengt-Owe på språng mot dörren, men vår lärarinna hann få stopp på honom. "Vart är du på väg"? "Det är ju eldsvåda"! "Bengt-Owe, gå och sätt dig. Brandkåren klarar sig nog utan din hjälp". Var det "barnslig nyfikenhet" eller redan då ett allmänt samhällsintresse, som drev honom? Varför frågade jag honom aldrig? Nu är det för sent.
Vi följdes åt klass efter klass, och kom till och med i samma grupp vid studentexamens "munta". Gladast över examen var nog hans familj, vars ekonomiska umbäranden lindrades. Ett slitet uttryck är "fattiga men hederliga föräldrar". Varför det lilla ordet "men" har att göra i detta sammanhang, har jag aldrig förstått.
I Ring III var ett så kallat hemarbete obligatoriskt. På våren 1949 föreslog Bengt-Owe, att jag skulle "utforska" Lummelundagrottan. "Varför tar du inte själv det som ett projekt"? "Nej, jag har redan gjort ett, i historia" Ambitiöst, beredvillig och med ett stort intresse för naturen. På den tiden var det otänkbart att ägna sig åt världsliga aktiviteter på Långfredagen, men påskhelgen har ju ytterligare tre dagar. Trots att vädret den helgen 1949 var lika dåligt, som då jag skriver detta, cyklade vi, väl påpälsade ut till grottans mynning och kröp in så långt som högvattnet, vår klädsel och vårt mod tillät. Nästa dag var vi där igen. Bengt-Owe hade tagit med sig en "areadnetråd", så att vi skulle hitta ut igen. Han var så engagerad, att han glömde bort en konsert i domkyrkan, där hans talang som "Sängerknaben" togs i anspråk.
Studentkullarna i mitten av förra seklet var inte lika stora som i dag, men Bengt-Owe tillhörde utan tvekan klassens trio i topp. Läsarna förstår säkerligen varför min skolkamrat, tillsammans med sin livskamrat Ann-Mari, lyckades utveckla Askölaboratoriet "från skärgårdshemman till forskningscentrum". Den underrubriken använde makarna då Stockholms marina Forskningscentrum gav ut en skrift vid laboratoriets 40-årsjubileum. Efterhand som Bengt-Owes storasyster i Visby behövde hans hjälp allt oftare, fick vi täta besök av honom och hans Ann-Mari. Vi turades om att tillsammans ordna middagsmålen och fördriva kvällarna. Oavsett vem som var värd, kunde vi njuta av Bengt-Owes favoritvin, vilket sedan dess även blivit vårt. Desto mer motiverat att nu skåla för "absent friends".
Visby påskhelgen 2007
Så jobbar vi med nyheter