Så minns jag Dolle Muthas
Uppenbart var jag en av de första - och troligen den allra första - utanför familjen, som fick kännedom om den tragiska nyheten. Det hela stärker den känsla av förtroende jag åtnjutit under många år genom olika engagemang och uppdrag jag haft glädjen att dela med familjen Muthas. När jag dagen efter ringde hustrun Ulla-Britt för att höra hur det stod till fick jag även förtroendet att kontakta och meddela olika media om det inträffade. Nog om detta.
Dolle (egentligen Adolf Ragnvald Mutas och ättling till de så kallade svenskbyborna), född den 2 januari 1927 i Ukraina, har berättat att han kom till Sverige, och då först en kort tid i Jönköpingstrakten, och därefter till socknen Lärbro på Gotland som tvååring med sina föräldrar 1929.
Åren gick och under viss "påtryckning" av föräldrarna skulle pojken börja spela fiol. Det visade sig dock att Dolle i tolvårsåldern var betydligt mer intresserad av att lära sig spela dragspel. Han hade ju hört Andrew Walter på radio och via dennes dragspelsskola tog han en vad man kallar korrespondenskurs. Det gjorde alltså att han lärde sig noter och lite annat som fingersättning, harmonilära och bälgteknik och annat. Därutöver berättar Dolle att han är i grunden "självlärd". Jag har också förstått, att Andrew Walter var hans främsta förebild och dragspelsidol, för att inte nämna Andrews "Afton på Solvik".
En lite rolig grej är - har Dolle berättat - när han i mer vuxen ålder vid ett tillfälle frågade Andrew:
- När du spelar "primavista" (alltså att spela upp direkt efter noter första gången) blir det aldrig fel då? Andrew svarar:
- Nej - inte om det inte står så! Detta om något vittnar väl om att behärska sitt instrument!
Dolle övade på och blev alltmer förtrogen med dragspelet och 1946 bildade han sin första orkester under namnet Dolles. Därutöver har han spelat i ett flertal sammansättningar, både egna och andras - bland annat Kirres Svängjäng och Dolles Trio. Han var då i 19-20-årsåldern och var - tror jag - verksam som springgrabb vid Eskelunds Hembageri men började senare som försäljare vid Sundströms Bilaffär i Visby och det var då det hände:
År 1955 fick han en förfrågan om han ville driva en Hagströms Musikaffär i Visby. Uppenbart var han känd även på "Svensk nivå" redan då. Dolle tackade omedelbart ja och innan samtalet var slut hade han även sagt upp sitt jobb vid Sundströms. Året var 1955 och Dolle fyllda 28.
Året därefter sålde Dolle flera dragspel än någon annan Hagströmbutik i landet.
Min första kontakt med Dolle var när jag som en lite blyg och oerfaren 15-16-åring klev in i hans nyöppnade musikaffär och ville se på och prova ett knappdragspel. Och oj, vad det glittrade på hyllorna som bar upp åtminstone 25-talet nyhemkomna Hagströmspel i olika prisklasser. Det jag valde kostade på den tiden över 1 700 kronor.
Visst hade jag under barnaåren spelat lite, men var ändå nervös som "racksingen". Dolle svor aldrig. Det grövsta han tog till var "racksingen-racksingen" om något gick honom emot. Däremot såg han gärna att allt blev rätt redan från början. Det var första gången jag lade märke till hur han sneglade lite diskret, speciellt på vänsterhanden för att få en uppfattning om hur man skötte basgångarna.
Det skulle dröja ända till 1979 då jag återigen besökte Dolles butik, som då hette "Musiktjänst" för att återigen inhandla ett dragspel. Ett litet plakat på väggen vittnade om Dolles humoristiska synsätt på kreditgivning:
Dig gärna hava kredit
Mig icke giva
Dig bliva sur
Dig fortsätta begära kredit
Mig giva kredit
Dig icke betala, mig bliva sur
Bättre dig bliva sur
Nej då - Dolle hade bara en svart liten anteckningsbok där han ofta bara skrev in namn och kvarvarande skuld och i bästa fall kundens adress. Han litade helt enkelt på folk.
Det är dock de senaste 25 åren jag lärt känna Dolle lite mer på djupet, bland annat genom mitt medlemskap i Gutebälgarna och vid alla de tillfällen jag haft nöjet att hjälpa Dolle och Ulla-Britt när de behövt hantverkshjälp i såväl butiken som bostaden.
Många är de stunder då vi över en fika suttit och konverserat i ämnena musik och artister av olika slag tills orden sinat, och någon av oss rofyllt yttrat: Jaha - vem skall vi skvallra om nu?
Dolle kunde (men däremot fru Ulla-Britt) ingenting om datorer, men visade sig mäkta imponerad av tekniken. När jag vid några tillfällen skickade över musikfiler, som jag spelat in, och att de gick att spela upp i deras dator utbrast Dolle:
- Vad "racksingen" - jag begriper ingenting jag.
Med Dolle har en fantastiskt varmhjärtad människa, musiker och förebild för oss andra som vi skämtsamt brukar säga "instrumentinnehavare" gått ur tiden.
Dolle var stor! Då menar jag STOR i den bemärkelsen att han egentligen förtjänade en betydligt större uppmärksamhet än han någonsin fick under sin verksamma tid och då främst som dragspelare och arrangör.
För många blir detta först när det är "för sent".
Därför vill jag minnas Dolle med värme, djup beundran och respekt.
Så jobbar vi med nyheter