Till Marianne Lickanders minne
Men för mig växer bara saknaden efter dig allt mer. Jag hade behövt dig nu och många år till. Just nu när du och jag skulle göra så mycket som vi talat om i alla år.Du skulle lära mig väva, sticka dubbla hälar på sockorna, sjunga i samma kör, måla porslin. Ja, mycket hade vi talat om och planerat. Jag känner mig liksom "snuvad" på det nu. Inte kan jag gå till mormor och be om hjälp eller råd för hon lämnade oss i januari (två månader innan dig).
Och då, mitt i all bedrövelse efter henne slog din sjukdom till med ännu starkare kraft. Jag vet att ni alltid följts åt ni två mormor och du men inte att det skulle bli på det här viset.
Många var vi som såg hur du kämpade för ditt liv trots dina dåliga odds. Du ville verkligen leva och få vara med oss i många år till. Många var det som "peppade" dig med god omvårdnad och omtanke, med blommor, kort, hälsningar, besök med mera.
Vi ordnade allt på bästa vis för dig och den lilla tid du hade på dig. Du fick vara mittpunkten för oss alla i ditt hem, i din stickhörna.
Vi pratade mycket om hur orättvist det var att just du skulle få den här hemska sjukdomen cancer.
Det var din största sorg och näst därefter var det att inte kunna få ha alla dina barnbarn omkring dig den tid som var kvar. du som alltid älskat barn och framför allt dina barnbarn. Ibland sa du att "kampen" hade nog gått lättare om jag fått ha dom nära mig.
- Nu får jag inte veta hur det blir med dom. Inte vara med vid konfirmation, student eller bli gammelmormor. Se dom växa upp och bilda sina egna liv.
Vi som fanns i din närhet såg din ängslan över det och fick försöka trösta dig på bästa vis.
Du mamma, som var en liten människa med mycket respekt, värdighet och ett väldigt stort hjärta gjorde dig till min stora förebild. Fast du hade mycket att göra sa du aldrig att du inte hade tid med oss eller nån. Du fanns till för många i din närhet, det märktes till exempel vid årsdagar, marknader och inte minst av alla människor som kom på din begravning. Tack alla!
Jag vet ingen som kunde ta till vara små tillfällen och fira i vardagen som du. Man måste träffas och ha kul ibland sa du. Smågalna upptåg och bus låg dig varmt om hjärtat. Oväntade presenter och överraskningar är vi många som fått av dig. Alla fina texter, dikter och dina roliga rim du presterat dom läser vi med glädje. Ditt minspel...
Jag saknar dig oändligt mycket och allt det runt dig. du vet vad jag brukar säga: Livet är som en tändsticka. man tänds, flammar upp, brinner en tid, falnar sakta ut och slocknar till slut stilla.
Sov gott mamma sov i ro
från mig som kvar på jorden bo.
Så jobbar vi med nyheter