Till minne av Elsa Ronander

Några minnesord.
Min faster Elsa Ronander, med flicknamnet Gomér, har gått ur tiden. Hon föddes den tjugoåttonde september 1908 och skulle således ha fyllt etthundra år i år. Genom åren har Elsa som få fått uppleva och följt alla stora förändringar som samhället och människorna har genomgått. Hon fick nära ett hundra år av livshistoria med alla de ögonblick och stunder som livet innehåller och som gav henne ett rikt innehåll, och många är de minnen som är förknippade med faster Elsa.
Elsa Ronander föddes och bodde i Vamlingbo under sina första månader, men växte upp i Väte. När hon i tjugo års ålder gifte sig med min farbror Tomas var det i Ronehamn som barnen föddes och som familjen bodde under ett trettiotal år. De första tio åren bodde de i huset som mina föräldrar senare övertog, därefter köpte de det gula huset uppe vid vägen med alla vackert målade ornament och ordspråk.
De båda tillhörde sedan barnsben baptisterna. Farbror Tomas, som till vardags var målare, var också ortens söndagsskollärare i kapellet Betesta där faster Elsa alltid var delaktig på olika sätt. Uppfödning av colliehundar var ett gemensamt intresse, liksom deras trädgård där det växte fram olika träd- och blomsterarrangemang.
Familjen flyttade därefter till Enskede där faster Elsa och farbror Tomas tjänstgjorde som vaktmästare i baptistkyrkan och skötte allehanda verksamheten där. Deras hem kom att bli min trygga tillflykt under det året jag arbetade som barnflicka i Stockholm där ensamheten och hemlängtan ständigt gjorde sig påmind. Då fanns alltid hos faster Elsa en välkomnande plats runt matbordet och i den övriga sociala samvaron där dottern Margareta också fanns.
Efter farbror makens bortgång i augusti 1983 flyttade faster Elsa tillbaka till Gotland och Visby, de senaste åren bodde hon på Gråbo servicehus. En stor sorg drabbade henne när äldste sonen Ulf, polis i Visby, så tragiskt omkom i mars 1992.
Vi har fått flera tillfällen att återuppliva gemensamma minnen från Ronehamn och Enskede, och tillsammans med sonhustrun Birgitta och nära släktingar har besöken hos faster Elsa blivit berikande minnen.
Hon har hela sitt liv tillhört baptisterna och hon har, liksom många andra kvinnor, lämnat bestående insatser efter sig. Med hennes generation försvinner ett stycke historia, men spåren och minnen efter henne finns alltid kvar.