Till minne av Emilia Broman
Tant Emilia har på något sätt alltid funnits i mitt liv. Hon arbetade som mycket ung på min föräldragård Stora Gåsemora och genom det kunde hon berätta för mig om min farmor och farfar, som jag tyvärr aldrig träffade eftersom de dog innan jag föddes.
När jag som 22-åring arbetade i ett tibetanskt flyktingläger i Himalaya fick jag ett brev från Fårö med en pengacheck i. Det var kyrkliga syföreningen på Fårö som var avsändare och initiativet hade tagits av Emilia. De hade haft sin årliga syföreningsaktion och hade diskuterat vad de skulle göra med pengarna. Emilia sa då att Kerstin som arbetar i Indien behöver nog pengar till barnen. Och det behövde jag. Så kunde jag sitta där i Himalaya långt borta från min hemö Fårö och prova ut skor till alla barnen och veta att det här var möjligt tack vare kvinnornas idoga arbete på Fårö och främst på grund av tant Emilia. Det var en fin stund som för alltid är bevarat i mitt hjärta.
När jag för tio år sedan skrev en bok om Fårö var det naturligt att en av de jag ville intervjua var Emilia Broman. Emilia föddes 1912 i Eke och var äldst av sju syskon. Hon berättade för mig att de först bodde sju personer i ett rum. Två sängar med tre i varje och själv fick hon ligga på golvet. På en madrass som lyftes bort på dagarna. När familjen utökades byggde hennes pappa till huset. Emilia tyckte det var roligt att gå i skolan, men hennes pappa tyckte det var onödigt att gå mer än sex år. Så fick det bli och det första arbetet blev som piga vid Långhammars. När Emilia var 18 år träffade hon Anton Broman och fyra år senare gifte de sig. De fick fyra barn och Emilia sa att det var en härlig tid när barnen var små och ?hon hade de runt benen.?
Emilia hann med många olika arbeten bl.a. arbetade hon i skolbespisningen på Fårö och hon har haft ansvaret för Fårö bibliotek. Hon har haft ett stort intresse för vävning och många vackra trasmattor har hon vävt under åren.
Emilia har berättat mycket för mig om hur det var förr i världen. Bl.a. har hon berättat om gamla kunskaper som glömts bort. Om hur man kunde bevara maten på olika sätt. Hur man sågade upp is på träsken, som sedan bevarades i isboden täckt med sågspån. På sommaren grävdes isen fram och förvarades i isskåpet. Hur man la äggen i vattenglas och bröden i sädesbingar. Allt detta och mycket mera lärde hon mig. Sista gången jag besökte Emilia var för några veckor sedan, dagen efter hon fyllde 92 år. Än en gång fick jag lyssna till hennes berättelser. Än en gång fick jag förmånen att träffa tant Emilia. Hon var en vacker gammal kvinna med ett stort hjärta och ett varmt leende. Jag är så tacksam för de stunder jag fått tillsammans med henne under årens lopp.
Så jobbar vi med nyheter