Till minne av Gunborg Öhman

Gunborg var min bästa vän. Från första mötet med Gunborg i morgonrock som var ute för att ropa på katten, till sista telefonsamtalet några dagar innan hon gick bort, och som vanligt slutade med orden: "kram på di och hej da!" Dessemellan gick det nästan sju år, då Gunborg blev min bästa vän.
Hon kunde alltid ta sig tid att lyssna, ge goda råd, vara ett stöd och trösta när så behövdes. Vi kunde skratta som tonåringar, gråta och svära över elaka människors vassa tunga, bygga upp nytt mod och vandra vidare.
Vi kunde ta en whisky en vanlig måndag eftermiddag i solens sken på uteplatsen. Ibland fick jag en god räksmörgås.
Bullar bakade vi, Gunborg gjorde degen och visade hur en äkta gotlandsknut ska se ut.
Vi sjöng tvåstämmigt nån gång fram på kvällskvisten och hon sa: "Du som är från Gotland, fast du är stadstöis förstås, ska kunna "Gotland Fosterö i Norden! Här har jag skrivit ner texten, lär di den nu!"
Nån gång fick vi skönhetsdille, Gunborg plockade mina ögonbryn och jag klippte hennes hår, kräftskiva, midsommar, fixade med egenhändigt klädd stång.
Ja, säg det som vi inte hann med. I slutet på augusti var det alltid "Berras Malstäu" som gällde. Då bjöd Gunborg som tack för en trevlig sommar.
Nu när det åter börjar spira i våra små trädgårdar har jag inte Gunborg att prata blommor med, men jag minns med tacksamhet de sju åren som Gunborg var min allra bästa vän.