Till minne av Jurgen von Zweigbergk
Jurgen von Zweigbergk hade gått i pension sedan några år då jag kom till Gotlands Allehanda 1997 för att börja som redaktionschef. Men han fanns ofta på redaktionen, inte sällan för att skriva in ett bidrag till kultursidorna.
Första gången jag träffade Jurgen var på någon sammankomst med Högerpressens förening under slutet av 1980-talet eller början på 1990-talet. En försynt man som alla verkade känna och gärna hälsade på. När Jurgen lämnade sin post som suppleant i styrelsen för Högerpressens förening blev jag invald för fullfölja samma uppdrag. Men även åren efter sin avgång från styrelsen var han en trogen besökare på föreningens aktiviteter.
Det var något professorsaktigt över Jurgen von Zweigbergk; lätt disträ men med full koll när han formulerade sig bakom tangentbordet med det gråa håret spretande åt alla håll på ungefär på samma sätt som Einstein.
Förutom Gotlands Allehanda kom våra samtal ofta att röra sig om Högerpressens förening som Jurgen konsekvent kallade "vår förening" och om gemensamma arbetskamrater från Jurgens tid på Sydsvenska Dagbladet och som fanns kvar under min betydligt kortare sejour på tidningen ett antal år efter att Jurgen slutat och åter befann sig på Gotland.
När jag efterträdde Göran Mattsson som ansvarig för GA:s ledarsida blev Jurgen en trogen läsare och kommenterade gärna det jag skrev. Verbalt kritiserade han aldrig mina alster eller de åsikter jag förde fram. Men hans minspel avslöjade ganska tydligt när mina åsikter inte föll honom i smaken.
Någon tid innan jag tog tjänstledigt från uppdraget som chefredaktör på GA hade jag kommit överens med Jurgen om att jag skulle intervjua honom över en middag på Lindgården om hans många år som journalist. Någon som sedan skulle bli söndagsläsning i tidningen. Tyvärr blev det aldrig av. Det är synd, för tidningsmän som Jurgen von Zweigbergk finns inte längre. Och jag vet att det fanns mycket han hade haft att berätta som både skulle roat och förundrat läsarna.
Jurgen fanns med där det hände och cirkulerade mellan händelserna likt en gotländsk variant av Jolo, med en air av engelsk gentleman över sig. Det fanns många titlar Jurgen von Zweibergk kunde sätta på sitt visitkort; journalist, författare, kritiker och recensent. Något har jag säkert glömt.
Det är med saknad jag ser på Jurgen von Zweigbergks bortgång och med vemod kan konstatera att ännu en GA-profil inte längre finns ibland oss.
Så jobbar vi med nyheter