Till minne av Kerstin Nygren
Kerstin föddes i Fagersta 1960 som första barnet till Marianne och Alf Nygren. Familjen flyttade till Luleå 1962 men återvände till Fagersta 1970, utökad med bröderna Anders och Mats. Under sin skoltid var Kerstin en omtyckt, flitig elev med höga ambitioner och goda studieresultat. Hon hann även med att framgångsrikt odla sitt musikintresse genom att spela piano och sjunga i kör. Liksom familjen i övrigt var hon en friluftsmänniska och aktiv motionär. På Brinellskolans gymnasium i Fagersta gick hon den naturvetenskapliga linjen, och till studenten cyklade hon och kamraterna sjungande på lövade cyklar. De existentiella frågorna intresserade Kerstin. Innan hon började sina universitetsstudier bodde hon en tid i ett kyrkligt kollektiv i Västervåla. Hon besökte också nunnorna och communitéten i Taizé i Frankrike en sommar. Av Svenska Kyrkan fick hon ett stipendium för att arbeta med medicinsk och social verksamhet i San Salvador. Under tiden i Latinamerika lärde hon sig spanska vilket beredde henne stor glädje och gav henne många nya vänner.
När hon avslutat sina studier i medicin vid Umeå Universitet flyttade hon till Falun och utbildade sig till specialist i allmänmedicin. Hon tjänstgjorde på flera ställen inom Landstinget Dalarna, bl?a på Skönviks Rehab i Säter. Som distriktsläkare på Tiskens vårdcentral i Falun och vårdcentralen i Rättvik fick hon god användning både för sina breda medicinska kunskaper och sin stora förmåga att lyssna och känna in.
I Falun hade hon många vänner och skapade sig tillsammans med dessa en miljö som präglades av musik, teater, konst och litteratur. Hon var en estet och tog vackra fotografier och skrev poesi. Kerstin älskade att sjunga och var medlem i såväl Falu Fredskör som Grycksbo kyrkokör. 1997 flyttade hon från Falun till Visby men höll kontakt med många av vännerna och besökte Dalarna ofta.
På Gotland arbetade hon först som distriktsläkare, omtyckt, respekterad och orädd. Hon fortsatte att utveckla sina intressen och sin kompetens, och utbildade sig efterhand också till specialist i barn- och ungdomspsykiatri, ett yrke där hennes personliga och professionella kompetenser kom särskilt väl till sin rätt.
Hennes engagemang var starkt och krävde också sin tribut. Kerstins uthållighet och målmedvetenhet tog henne tillbaka till jobbet efter en lång sjukskrivning med en ny livserfarenhet. Vid sin bortgång hade hon just tillträtt en befattning som överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen vid Visby Lasarett.
Kerstin fortsatte att sjunga i olika körer och började också dansa fridans och afrikansk dans. Hon fortsatte sitt andliga sökande, där formerna fick vika för innehållet: hos Kerstin stavades kärlek lika, oavsett om medmänniskorna kallade sig religiösa eller ateistiska, kristna eller muslimer, katoliker eller lutheraner. Hennes andlighet, musikalitet, konstnärlighet och längtan att vara i rörelse sökte hela tiden nya former.
2001 återupptog hon kontakten med Bo Segerstedt, ungdomskärleken från studietiden i Umeå. Denna gång var tiden mogen och de gifte sig för knappt två år sedan i Visby. Det var som om de båda slutligen hade hittat hem till sig.
Kerstin var äkta, hon förställde sig aldrig och ville inte förställa sig heller. Därför fick hon en mycket direkt kontakt med andra, kanske särskilt med barn. Den gåvan var förstås en ovärderlig tillgång i arbetet med utsatta barn, men också i vänkretsen, där hon ofta blev favoriten, den förtrogna vuxna, för många av våra barn. I våra minnen lever bilden av hur hon lyfter upp det lilla barnet i famnen och hur de dansar och kiknar av skratt.
Kerstin var en trofast och omtänksam vän. Hon gjorde ett outplånligt intryck och avtryck. Vi saknar henne djupt. Vi saknar hennes esprit och hennes allvar. Vi saknar hennes skimmer och hennes sopranstämma. Hon fattas oss. Så småningom kommer vi att kunna vara både glada och tacksamma över att ha mött en riktig medmänniska - vacker både inuti och utanpå - men ännu står sorgen och saknaden i vägen.
Så jobbar vi med nyheter