Till minne av Maj-Britt Nilsson
För tre månader sedan talade du personligen om för oss att du fått en cancerdiagnos och att behandling var utesluten. Vi ville inte acceptera faktum, lätt chockade, vi väntade ju på ett av dina sedvanliga besök på ön. Lugnt och sakligt, som hela ditt väsen, klargjorde du läget för oss, vår kära väninna så modig och stark, inte en klagan, det var nästan så att du fick vara den tröstande.
Ända sen jag bodde i ditt föräldrahem i Hemse, ett år under skoltiden, har vi hållit ihop och följt varandra, umgåtts, även familjevis, ja även rest tillsammans. Du var en kär vän för hela vår familj och med tacksamhet ska vi alltid tänka på det.
Så gott vi kunde försökte vi följa sjukdomsförloppet och några gånger hann vi besöka dig, senast för fem dagar sedan var vi gäster i ert hem och fick umgås. Lite trött och svag var du men vi trodde inte att slutet var så nära.
Nu går våra tankar till Carl-Eric, din man, och barnen med familjer och vi deltar i deras sorg och saknad. Du fick den bästa vård och omsorg av dom alla.
Minnen som berör våra hjärtan
går aldrig förlorade.
Så jobbar vi med nyheter