Till minne av mormor Sonja Jacobsson

Ibland stannar tiden upp och inget blir som det varit. Ibland stannar tiden upp, och vi förstår dess storhet. Vi får en glimt av livets mysterium och av vår egen plats, vi får en sekund av total stillhet. I söndags stannade tiden för mig, det fanns inget nu eller sen. Bara det som har varit.
I söndags såg jag dig plocka vinbär i Alskog, noggrant och bestämt visade du hur jag skulle plocka de små rackarna och vilka bär som var värda besväret. Jag såg dig mumsa på ett blåbär och hur hysterisk du blev när du insåg att det var en fästing. Jag såg dig vispa pannkakor, rulla kroppkakor, steka leverbiffar, rulla kroppkakor, vispa pannkakor och koka risgrynsgröt, med en aldrig trytande intensitet. Jag mindes min fascination över hur dina spinkiga ben kunde bära din runda mysiga mage och barm. En barm som den får som äter mycket bulldeg var dina ord, och du må tro att jag åt! Jag såg dig hänge dig åt mina barn, med en glädje som värmde alla som var i närheten. Jag såg dig sitta vid köksbordet och följa livet som passerade utanför, som du inte längre orkade delta i. Jag såg också hur mycket du ville att vi skulle stanna när vi var på besök, hur dumt du tyckte det var att vi hade bråttom till något som vi idag inte kan minnas.
I söndags stannade tiden för mig. För en sekund var det helt stilla för att sakta återgå till en verklighet utan dig. Nu ser jag dig sitta på trappan i Svajde, helt tyst och stilla tar du in allt som händer runt omkring dig. Du njuter av all aktivitet, alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn, av allt som du varit med om att skapa.
Tack för allt mormor. Vi ses igen...