Till minne av Mumma, Margaretha Ahlqvist
Jag växte upp med starka band till min mumma och moffa i Lärbro. Så starka att de var med och formade mig till den jag är idag. Så många rika barndomsminnen bär jag med mig med enorm ödmjukhet och tacksamhet. Alla fackeltåg, kräftskivor, fiske, danser, auktioner, vedstapling, flundrerökning, badutflykter i kappelshamnsviken och skridskoåkning på dammen. Alla jular, födelsedagar och alla andra underbara dagar som passerade. All god mat och alla vänner och bekanta som kom förbi på en fika. Alla var välkomna alltid, och jag fick vara med om det här.
När moffa gick bort mötte jag sorgen för första gången och det gjorde fysiskt ont!
Men mumma, Du var kvar som en länk till det som jag inte ville skulle försvinna. När du blev sämre och sämre och låg i sängen som en liten skör fågelunge så blev jag varse en helt ny känsla.
Att man kan älska någon så mycket så att man önskar att det ska ta slut. Att du skulle få somna in och möta moffa. Nu är det slut. Bandet är avklippt och tårarna rinner. Men det är tacksam sorg för allt som du givit mig och all tid vi fick.
Jag vet att du har fått ro. Du och moffa sitter under en bougainvillea vid Medelhavets strand.
Jag älskar dig så mycket!
Till sist har jag en bekännelse. När jag satt vid din säng på Gotlands sjukhem och snörvlade så frågade du om jag var förkyld. Jag svarade ja, men jag ljög. Fast om jag känner dig rätt mumma så visste du redan det. Du ville bara "rädda" mig. Det var så typiskt dig.
Sov gott
Så jobbar vi med nyheter