Till minne av Per-Åke ?Putte? Johansson
Min livskamrat, min sambo det är redan nio månader sedan du lämnade mig, men sorgen och saknaden efter dig är fortfarande lika stor och svår. Ibland har jag svårt att fatta att du verkligen är borta. Nu när vi börjar gå mot jul och nyår, så minns man ännu mer, saknaden blir ännu svårare. Men jag är ändå tacksam för de tio fina år vi fick tillsammans innan din svåra sjudom som till slut tog ditt liv. Den bästa julklapp jag kunde få i år Per-Åke det skulle vara att få tillbaka dig om så bara för en kort stund. Få känna dig varm och levande hos mig igen och få krama om dig ordentligt. Men jag vet att det bara är en dröm. För varje morgon jag vaknar är din plats som vanligt tom. Ibland känner man sig som en clown som bär en mask. Man låtsas vara glad och munnen ler, men gråten i hjärtat är det ingen som ser. Men ibland när jag tycker att allting är svårt så kan jag höra din röst Per-Åke. För hur svårt det var, så sa du alltid. Vi fixar det och det får mig att orka gå vidare igen, ett tag. Jag tänker så här att du bara har rest före mig till ett annat land och att du väntar på mig tills jag kommer. För jag tror på att vi möts igen och inom oss är vi alltid tillsammans. Ditt minne lever för alltid.
Jag tänder det första adventsljuset till ditt minne.
Så jobbar vi med nyheter