Till minne av Sture Johansson

När jag ibland åkte förbi mitt barndomshem vid Västerby, så tänkte jag kolla om du var hemma, så jag kunde få en liten pratstund. När jag hade parkerat bilen kunde jag se hur ladugårdsdörren öppnades och ut kom en glad Sture och undrade hur läget var, som han brukade uttrycka sig. Om han inte var i ladugården kunde jag hitta honom bland fåren, där han höll på att utfordra lammen och såg till att allt var bra med dem. Eller också kunde jag hitta honom bland kycklingburarna där hans små kycklingar höll hus. Han hade alltid några små kullar kycklingar varje år.
Eftersom jag är en äldre syster så har jag kunnat följa dig från vaggan till graven. När jag för ett år sedan blev ensam, har jag känt att du alltid haft lite tanke på mig fastän du redan visste om din svåra sjukdom. Du sa till mig att din tid på jorden blev kort, men jag trodde dig inte. Men du berättade att högst ett år fick du vara kvar hos oss. Och så blev det. Du hade fått din dom, så du visste det.
När jag åkte bussen till lasarettet och hälsade på dig, ringde du alltid på kvällen och undrade om jag kommit hem och allt gått bra. Du ringde ofta för du visste att jag kände det så tomt och ensamt. Det kändes alltid så uppmuntrande att få prata en liten stund. Du berättade mycket om dina töisar med familjer och det var alltid roligt att höra. När du varit nåt ärende i Klinte kom du in och höll mig sällskap vid köksbordet med en liten kopp kaffe.
Det lider mot jul. Förra julen berättade du att ni alla skulle fira julen i Hablingbo och du tyckte det skulle bli så roligt. Du undrade naturligtvis hur jag skulle ha det under julen. Då sa jag att jag skulle fira med min unga familj i Visby.
Det känns så svårt att du inte längre finns ibland oss. Men jag tycker ändå att du finns hos oss. Mina steg går ofta till kyrkogården. När jag står där och ser på din grav och Sunes grav, så är det ofattbart att ni två som stod mig så nära skulle ryckas bort med bara ett års mellanrum.
När jag står där vid era gravar och mina ögon tåras, då tänker jag att inte för så länge sen var sorg och smärta så fjärran. Men jag minns allt vackert och fint vi hade när vi alla tillsammans var.
Jag hoppas och tror att ni båda har det bra. Men ert minne kommer alltid att leva kvar inom mig, så länge jag lever.
Det enda jag kan göra är att tända ett ljus och plantera en liten blomma.
Sov gott