Det kan gå så fort, från en sekund till nästa. Varje gång han hör en ambulanssiren nu far tankarna runt: nu ändras livet i någon familj.
Östersjön ligger grå och gropig utanför fönstret i Brissund, isande vindar när vi sedan går ut en kort promenad. Pigge vill visa den minnesplats på stranden där han ofta tänder ljus. För Ulrika, kvinnan han var gift med i tio år, för Charlie och Max, som bara blev fem och fyra. Det är viktigt, säger han, att ha en plats att gå till, någonstans att placera sin sorg.
Det har han här; en soffa, ljus lyktor. Och dessutom finns ju graven på Norra kyrkogården i Visby.
Vi pratar om det som hände, i den här intervjun, om hur det blev och hur det påverkar honom i dag.
Han lever i en ny familj nu, hustrun Monika och döttrarna Wilda och Towe, de är fyra och sex i år.
– Det är märkligt, säger han. Först hade tjejerna två storebröder, nu är de jämngamla och om några år är båda storasystrar.
• För killarna växer inte?
– Nej…de skulle varit 12, 13 år nu, det är omöjligt att se dem i målbrottet, att tänka sig dem i skägg sen. När jag ser kompisarna de gick i dagis med, det är bara ”oj! wow!”, de har blivit så stora… men mina pojkar blev fyra och fem år, sedan… sedan var det slut.
Vi ska tillbaka dit, till vilken plats det gamla tar i det nya livet. Men först frågar jag vem Pigge Werkelin var då, på hösten 2004, då när allt ännu var som det var tänkt att vara.
• Vem var du då, Pigge?
Han tänker länge, det gör han ofta under våra timmar tillsammans. Telefonen avstängd, Pigge är mitt i mediedebatten de här dagarna men vi sitter i tystnad. Han funderar innan svaren, väljer ord:
– Jag var en kille som var säker på att leva med familjen, inga tankar på något annat. Och att någon skulle dö... allt var osårbart, en självklarhet att de fanns och att jag fanns med dem.
Var det någon som skulle gå bort så var det väl Pigge själv, säger han.
– Skulle man betta vore det väl 90-10 till min fördel, haha. Ingenting var farligt… jag tog risker, körde för fort, skötte väl inte kroppen, direkt. Nej, osårbart, allt var osårbart
• Och i dag…vem är du i dag?
– Jag är familjefar, som förut. Det var det jag ville, de tomma platserna har fyllts med andra människor. Jag minns jag hade flytt upp i ett träd från vattnet och bråten, de överlever aldrig det här!, jag var beredd att skita i allt och hoppa i jag också. Men intill mig hade jag en norrman, ”nu må vi kämpe” skrek han…jag bestämde mig egentligen då, där i trädet, att för Ulrikas och barnens skull skulle jag se till att få ett bra liv. Det har jag nu. Skillnaden är att jag vet hur fort det kan försvinna, det är så skört, allting.
Texten fortsätter under Östnytts intervju med Pigge
Han berättar, Pigge. Så många berättelser, om kaoset, om de tusentalskroppar som fanns att leta bland under den isande heta solen, om förtvivlan, desperationen.
Men också fokus: att återfinna sin familj var överordnat allt. Och så blev det till slut. De kom hem till Sverige och vilar nu i frid på gotländsk mark.
Pigge blev en slags nationell symbol för tsunamikatastrofen ,men också för sorg i största allmänhet, sedan han tidigt tog hjälp av media i enda syftet att hitta sina nära.
• Har det haft något pris, som duser det i efterhand?
– Jag förstod redan då att det skulle förändra mitt liv. Men det fanns egentligen aldrig någon tvekan, om jag inte gjort det hade det fått ett annat pris, bara tanken på att jag inte hittat dem…det finns ingenting som inte kostar. Det blev en slags winwin-situation mellan mig och media.
• Drygt åtta år sedan nu, är det länge sedan eller nyss?
– Både och. I början, första året, gick allt i ultrarapid, sedan har det speedat upp sig. Det här var sånt som händer andra, så säger man ju... vi skulle bara på semester och så...så ändrades allt.
• Pratar människor du möter med dig om det som hände?
– Väldigt sällan. Och jag känner inte heller behovet, jag vill inte vara något sorgeansikte...
• ...men man tänker på tsunamin när man hör ditt namn, så är det.
– Ja... och samma människa som jag var innan kan jag aldrig bli. Men jag är hellre ett ansikte som representerar framtiden, en som ser framåt.
• När pratar du om tsunamin?
– Inte ofta. I början hade jag ett enormt behov av att prata, jag pratade hål i huvudet på min närmaste krets. Jag och några kompisar startade en matlagningskurs, jag kunde ingenting, koka makaroner på sin höjd, och där kunde jag prata av mig... där blev jag på sätt och vis färdig till slut.
Hustrun Monika hälsar i dörren när jag kommer, hon är på väg med tjejerna till dagis. Två hantverkare anländer under samtalets gång. Det är något med rören.
Livet. Det vanliga livet.
Ett tomt hus i Brissund vid ett hav som han älskat men som han nu hade så dubbla känslor för. De hade rest i väg, fyra personer, väskorna packade med glädje. Nu: tomhet, tårar, en rent fysisk sorg.
• Vem var den mannen som kom hem då, i början av 2005?
Pigge möter mig ofta, nej, alltid med blicken under intervjun. Det här är undantaget, han tittar bortåt, inåt, är där igen, så nära, ögonen glansiga:
– Jag var rädd… oerhört rädd. Skraj för att möta kompisar, rädd för möten .Jag minns jag skulle på Brinken och käka men vågade inte gå in, rädd för frågor, rädd för att sitta där och hulka.
Döden som en förutsättning för livet, ändå handfallenheten när den kommer; folk som ryggar tillbaka. Gå åt sidan, gömma undan, tassa tyst. För hundra år sedan var döden mitt iblandoss, i dag osynlig, undanknuffad.
Pigge har inget problem att prata, om någon behöver hjälp. Han har tvingats lära sig.
– Någon går bort före den andra, det vet vi, det är viktigt att reda ut i ett förhållande. Om du dör, vad gör jag då, hur går jag vidare?
• Hade ni gjort det, du och Ulrika?
– Nja…jag frågade, men fick inget svar. Jag ångrar att vi inte kom dit. Det enda hon sa var att om någon av oss dör skulle hon flytta till Göteborg och skaffa en hund, haha.
• När gråter du idag?
– När jag känner för det. Det är viktigt att gråta, det är häftiga urladdningar. Vi satt här och bölade vid tv:n när Uggla sjöng ”Jag och min far” (i programmet ”Så mycket bättre”). Det ger energi, gråt är på riktigt.
Tre år efter tsunamin gifte sig Pigge med sin Monika, de träffades våren efter katastrofen. Omedvetet letade Pigge efter en kopia av sin första fru.
– Jag sökte en göteborgska med häftigt temperament och fann en skånska utan något temperament alls, som han säger. Jag drogs till mitt tidigare liv, förstår jag nu.
Nu har de de två tjejerna tillsammans, inte två pojkar. Lika bra det, säger han. Nu lever han ett nytt liv, ingen kopia av det gamla.
Livet är levande, men minnet av det gamla alltid närvarande.
Ibland vill Pigge tro att han engång ska få träffa sin gamla familj igen. Han har vänt sig till medium för att försöka få kontakt.
– Och vem vet vad som händer. Vi har så förutfattade meningar om allt, tror man att man kan prata med någon som är död, då är det väl bra.
FAKTA/Tsunamin 26 december 2004
Klicka här för större format (pdf)>>
Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak annandag jul 2004 ritades Pigges livskarta om. En tragedi, men mitt i kaoset också en möjlighet.
På många sätt hade han det enklare än de som blev och blir kvar med rester av en familj. Så ser han det, krasst.
– Jag behövde inte ta hänsyn, jag gjorde vad jag ville, var ledsen, glad, ville jag dra i väg så gjorde jag det. Jag vet en pappa som blev kvar med sin son, han hade jättesvårt att träffa någon ny. Människor har en förmåga att bunta ihop all sorg till en, men alla upplevelser är naturligtvis unika.
I dag finns Ulrika med som en naturlig del i familjen, liksom Monikas förra man, som omkom i en bilolycka ungefär samtidigt.
– Tänk dig, Magnus, att din fru,den du vaknat med varje morgon plötsligt är borta. Den sorgen, den tomheten! Och sedan, efter ett tag, träffar du någon, du känner värmen, hur livet återvänder (här ler han, Pigge, strålar!)...då är det jävligt många som ”vet” vad som passar sig. ”Jaha, det gick så fort att glömma”…jag har inte glömt, jag tänker på Ulrika nästan varje dag, låter henne och pojkarna ta plats. Det som hänt har hänt men jag vill göra något bra av resten av livet.
• Finns det någon punkt när du kände att du lämnat, i alla fall tagit dig förbi, den största sorgen?
– Ja... när Monika och jag fick vårt andra barn... jag kom hem från BB vid fyra på natten och allt var så skitjobbigt, jag var glad, jag grät, det var alla slags känslor... jag blir ledsen fortfarande när jag tänker på det, snorar han.
Han tar mig till den natten: ensam i huset, alla foton på Ulrika och killarna på väggen, den nya familjen komplett, den han strävat efter. Känslorna som slet sönder honom. En slutgiltig skilsmässa från ett tidigare liv:
– Drömmarna om mig och pojkarna levde ju kvar i mig...nu var familjen ersatt, men ändå inte, det tar tid för hela kroppen, hela systemet, att ta det till sig. Men det var en vändpunkt, det ser jag i efterhand.
* * *
En vändning i riktning mot solen, att känna den röda lyckan igen. Trots allt.
OM ATT VARA PIGGE
Vissa kallar Pigge den kändaste kändisen, själv upplever han sig som ganska vanlig. Det brukar folk som träffar honom säga; du är ju helt vanlig.
– Och så är det! Du och jag gör säkert till 80 procent samma saker. Ibland
verkar det som vi vill göra människor till ”ovanliga”, bara det att väldigt få personer är det.
Skillnaden är att det mesta Pigge gör får medial uppmärksamhet, en frukt av hans många projekt, medias personfixering och vådan av att ha ett rubrikvänligt namn.
Bakgrunden:
Pigge Werkelin syns och hörs i debatten och familjetragedin i samband med tsunamikatastrofen gjorde honom till Gotlands kändaste kändis.
Men det pratas sällan om tsunamin med Pigge längre. Därför är det ämnet för den här intervjun.