På sitt tjänsterum på Högskolan har han två tavlor som föreställer människans ålderstrappa. Det finns en manlig och en kvinnlig variant. Enligt denna tavla så står människan på toppen av trappan när man är femtio och när man nått sextio har man redan tagit ett trappsteg nedåt mot det dystra slutet.
Ulf Palmenfelt känner sig inte på väg nedåt utan räknar gärna upp vad han har kvar att göra både före och efter pensioneringen.
- Jag känner mig mer mogen och mer harmonisk nu än för tio år sedan, intygar han.
Gotland i USA
Folklivsforskaren och professorn Ulf Palmenfelt är känd för de flesta gotlänningarna. Hans böcker och hans föreläsningar om bysar och sma undar jårdi och annat har nästan alla kommit i kontakt med.
Han har gjort saker som inte är så allmänt kända också och det är på ett internationellt plan. Han var med och bildade en nordisk sektion av American Folklore Society och där är han fortfarande med i ledningen. Under ett antal år var han sektionens ordförande och deltog i den egenskapen i årsmötena i USA. Många gånger har han hållit föreläsningar där och då gärna utgått från gotländskt material.
- Det är många folklorister i USA som faktiskt genom detta vet en hel del om Gotland, säger Ulf Palmenfelt.
Han sitter också i ledningen för International Society for Folklore Narrative Research, som hyser nästan alla verksamma folklorister i världen. Han är skattmästare i denna sammanslutning och han var också den som tog initiativet till en konferens i Visby för några år sedan med deltagande av 100 folklorister från ett 20-tal länder.
Distans inte sämre
I sitt jobb har han och kollegan Ove Ronström just nu fullt upp med att vägleda etnologistudenter; både sådana som finns på plats i Visby och sådana som studerar på distans. Just nu pågår uppsatsventilering med distansstudenterna. De har skrivit sina uppsatser som diskuteras med en lärare i Norge, Palmenfelt i Visby och studenterna som finns Californien, Norge, Skåne, Stockholm, Västergötland, Dalarna med mera. Diskussionerna förs via e-post.
-Jag har aldrig träffat de här studenterna men jag har lärt känna dem väldigt väl mentalt, säger Ulf Palmenfelt som tycker att den här formen av undervisning inte är sämre pedagogik än att ha studenterna samlade på samma ställe. I ett avseende är den faktiskt bättre i och med att all kommunikation dokumenteras. Allt finns nedskrivet.
Oskrivna böcker
Det som Ulf Palmenfelt egentligen hela tiden studerar är berättandet. Och när vi kommer in på professorns önskeprojekt för framtiden så finns där en bok - eller kanske två -som han gärna vill skriva. Det är en eller två läroböcker i vilka han vill samla ihop sitt vetande i ämnet och förklara "Vad vi har berättandet till".
En annan oskriven bok riktar sig mera till en större och bredare publik. I den kommer det att handla om vad som hände i Visby, en perifer svensk stad på 1900-talet. Underlaget finns redan och det kommit till genom ett projekt som drevs för några år sedan.
-Det är ett jättematerial, säger Ulf Palmenfelt.
Ungefär 200 Visbybor intervjuades och spelades in. Alla var i samma ålder och alla hade gjort sina upplevelser under samma tid men haft olika positioner i samhället. Får bara professorn tid att sätta sig ned och intensivt jobba med ett urval av intervjuerna under ett par månaders tid så kan den oskrivna boken bli skriven.
De nämnda bokprojekten kan möjligen varvas med mer av det som redan kommit från Palmenfelts penna i form av Bellmansvitsar, gåtor, rim och ramsor.
Arbetsplatsrelationer
Även om han nu börjar skönja pensionsåldern, som knappast varit i sikte tidigare, så har Ulf Palmenfelt inga tankar på att sluta som författare. Han kan mycket väl tänka sig att som pensionär fokusera mera på att skriva för scenen, vilket han ju redan gjort en hel del. Ett av hans alster som är skrivet men inte framfört lär snart dyka upp. Det är ett beställningsverk och beställare är Gotlands kommun. Det handlar om relationer på en arbetsplats och skall framföras av Evert Jansson och Karin Kickan Holmberg, först och främst vid ett evenemang som kommunen står för, men det kan bli en fortsättning på mer allmänt tillgängliga scener om det vill sig väl.
Något stort 60-årsfirande blir det inte på själva födelsedagen. Men till lördag är mycket planerat. Många i vänkretsen kan sjunga och spela och det skall de få göra i Helge Ands ruin, som jubilaren har hyrt in s g i till att börja med. Firandet innefattar också en orgelkonsert i Domkyrkan och på vägen mot middagen skall man slå till i en hemlig trädgård för kringla och sup. Efter middagen kommer det att visas skräckfilm. Det är en film som jubilaren och hans kamrater spelade in i Burs prästgård 1963.
Det ser ut att arta sig till ett minnesvärt firande.