Utnyttja nymånens tid för att se natthimlen
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
I och med att vi gått över till sommartid blir det så småningom "brist på mörker" om kvällarna, men april brukar ändå kunna bjuda på fina observationsmöjligheter, speciellt runt nymånen den 20. Det blir fullmåne den 9 april, på själva skärtorsdagen, med vad verkan det hava kan på häxor, katter m.fl. Sol- och månförmörkelser får vi vänta på till framåt högsommaren.
Aftonstjärna
Merkurius börjar titta fram någon vecka in i april och då som "aftonstjärna". Den står som högst över horisonten omkring den 24, men syns som bäst c:a en vecka dessförinnan. Den 30 april står den snett nere till vänster om Plejaderna.
Venus har övergått till att huvudsakligen uppträda som "morgonstjärna", men står lågt nere vid horisonten och kan vara lite svårobserverad. Mars "skolkar" fortfarande under större delen av april, men kanske kan börja observeras i slutet av månaden och då vid gryningen.
Jupiter börjar nu att på allvar träda fram. Den går upp någon timme före soluppgången och kan således inte observeras särskilt länge, eftersom den förbleknar i det tilltagande solljuset. Den vinner dock så sakteliga på Solen och kommer att synas allt bättre längre fram. Dess månar genomgår tre observerbara förmörkelser under den kommande månaden.
Saturnus har flyttat sig bakåt i stjärnbilden Lejonet och syns under nästan hela natten, men den går dock ner allt tidigare ju när vi kommer mot slutet av månaden och kommer snart att försvinna ur synhåll.
Komotfritt
Ingen av de mer kända kometerna beräknas runda de inre delarna av vårt solsystem under den kommande månaden, men jordklotet fortsätter med att fram till 25 april passera genom meteoroidsvärmen Virginiderna, som har maximum den 3. Under hela april kan vi observera svärmen Sigma-Leoniderna, som har maximum den 17. Den ser ut att stråla ut från Lejonet och kan bli ett trevligt inslag när man i alla fall håller på att studera Saturnus.
Mot slutet av månaden får Sigma-Leoniderna sällskap med April-Lyriderna (maximum 21-22 april) och Pi-Puppiderna (maximum 24-25 april). De har Komet Thatcher resp. Komet Grigg-Skjellerup som moderkometer. Det bör bli fina tillfällen att upptäcka en del av dem vid nymånen den 20 april.
Månens berg och slätter
Tanken att det finns berg på Månen är inte ny. Redan greken Demokritos (460-370 f. Kr.) hävdade att det fanns berg på månen lika väl som på Jorden. Det blev dock Galilei som upptäckte månbergen, vilka han såg när han 1610 riktade sin kikare mot Månen. Det var även han som döpte de mörka plana områdena till "hav". De fick efter hand de mest fantasifulla namn som Stormarnas hav, Stillhetens hav, Fruktbarhetens hav, Nektarhavet, Regnbågsviken m.fl. Idag vet vi att de är plana lavaslätter - flytande vatten saknas som bekant på månytan.
De ljusa områdena betraktade Galilei som land och här upptäckte han både bergskedjor och ringberg. De allra flesta ringbergen är nedslagskratrar, medan ett lite fåtal kan tänkas vara vulkankratrar. Några av de större kan upptäckas med en bra kikare, bäst när det inte är fullmåne. Vid halvmåne kastar en hel del av dem tydliga skuggor. Den allra största kratern är Bailly, med en diameter av nästan 300 km, men är lite svår att upptäcka på grund av att den är så gammal att väggarna är delvis raserade av det ständiga nedfallet av material från rymden. Den ligger ända ute vid den vänstra nederkanten, så vi ser tyvärr inte så mycket av den här från Jorden.
Praktexemplar
I det ljusa området ganska långt nere syns den ljusa Tycho, som har utåtstrålande ljusa strimmor. Den är tydligt praktexempel på nedslagskrater. Dess diameter är c:a 85 km och om man har en mycket bra kikare eller ett litet teleskop kan man se att den har terrasserade väggar. I mitten av kratern finns kvar delar av den himlakropp som slog ner här.
En annan av de lättupptäckta är Platon, som är belägen invid utkanten av Regnets hav på motsatta delen av månen. Den är mycket regelbunden och även lätt att känna igen på sin mycket mörka botten. Den har en diameter på nästan 100 km och nästan hela Gotland skulle således kunna få plats i kratern.
Kratern Copernicus brukar vara mycket lätt att upptäcka, eftersom den är ljus och befinner sig i ett mörkt område och med ljusa strålar omkring sig. Den ligger på Månens ekvator lite till vänster om mittpunkten i Ångornas hav. Även Copernicus har en diameter av c:a 100 km.
Kratrar i Småland
Det finns en hel del stora nedslagskratrar på Jorden också. De allra största har en diameter av cirka 200 km och finns i Sydafrika, Canada och Mexico. På betydligt närmre håll kan vi utom ringen runt Siljan även beundra kratrar som Hummeln och Mien i Småland samt på Åland, Dagö och Ösel.
Så jobbar vi med nyheter