Venus månadens aftonstjärna
Därefter verkar det som om ljus och mörker kämpar under någon vecka innan ljuset segrar någon vecka in i 2006 och det sedan går allt snabbare mot ljusare kvällar och morgnar. Natthimlen har nu också mer eller mindre antagit sitt vinterutseende och kan man hålla utkik efter sådana stjärnbilder som Orion, Stora och Lilla Hunden och hoppas på stjärnklara nätter.
ttt
Under december inträffar två nymånar, både den 1 och 31. Det blir fullmåne den 15 december, men däremot inga mån- eller solförmörkelser. Under en stor del av december är alla de fem ljusstarka planeterna synliga. Merkurius återkommer som "morgonstjärna" under hela första halvan av månaden och syns bäst dagarna efter den 9 december.
Venus är "aftonstjärna" under december och lyser även som klarast den 9 december, då 26 % av skivan är belyst och når en ljusstyrka på -4,7. Mars går upp redan under eftermiddagen och syns sedan under en stor del av kvällen och natten ända fram till några timmar före soluppgången då den går ner.
Jupiter går däremot upp ungefär vid samma tidpunkt och kan sedan ses tills den bleknar i gryningen. Dess månar genomgår fyra förmörkelser under december - två med Io en med vardera Europa och Ganymedes. Saturnus går upp vid halvåttatiden in början av månaden och c:a två timmar tidigare vid årsskiftet.
Ingen av de mera kända kometerna beräknas runda de inre delarna av solsystemet under december, men Jorden passerar fyra meteorskurar, som gör att det kan bli lite fler "stjärnfall" än vanligt. Först kommer den korta och oansenliga svärmen 4-5 dec. utan känd moderkomet. Nästa svärm, Geminiderna, passerar 7 - 16, med maximum vid Lucia. Den anses ha uppkommit ur asteroiden Phaeton, som tillsammans med övriga s.k. Apolloasteroider har banor som kan korsa jordbanan och t.o.m. i vissa fall gå innanför planeten Merkurius? bana.
De två övriga är Coma-Bereniciderna 15 dec. - 15 jan. med maximum 20 dec. samt Ursiderna 17 dec. - 25 dec. med maximum 21 - 22 dec. Den sistnämnda har som moderkomet Komet Tuttle, som upptäcktes redan 1790.
ttt
Som framgick ovan blir det två nymånar under december och det kan ge anledning att ta en titt på människans allra äldsta tidmätningar. I områden relativt nära ekvatorn och upp mot vändkretsarna är det nästan inga klimatskillnader alls under året och man kan således inte ha året som längsta kalenderperiod, utan man räknar dygn och månvarv.
Dag och natt är ju också i stort sett lika långa under hela året. Tideräkningen började när man såg den allra första antydan till en ljus skära och sedan växer Månen till halvmåne och sedan till fullmåne. (Man räknade således inte från fullmåne till fullmåne, eftersom det kan vara lite svårt att exakt bedöma när det är fullmåne.)
Det sades att Månen under denna period är i "ny". Därefter är Månen i "nedan" när den minskar från fullmåne till halvmåne och sedan till nymåne på nytt och månvarvet är då fullbordat. Hela perioden tar ca 29,5 dygn och därför blir det ca 13 månvarv under ett år. Förr i tiden kallade man ett månvarv för en "tungel" (som dock inte har med ortnamnet Tungelsta att göra).
ttt
Lägger man även märke till vid vilken dag och tid på dygnet det blir nymåne, ser man att det blir förskjutningar. Följer man månvarven tills det blir nymåne på ungefär samma dag och tid märker man att det följer en cykel på c:a 19 år (Metons cykel, uppkallad efter en grekisk astronom som levde för nästan 2 500 år sedan.).
Forntida iakttagare lade säkert också märke till att Månen tycktes förflytta sig genom tretton stjärnbilder innan den återkom på nytt tillbaka till den första - det var den ursprungliga zodiaken (djurkretsen) - men detta är, som Rudyard Kipling skrev - en annan historia
Så jobbar vi med nyheter