Den där oktoberdagen för 30 år sedan är det fortfarande många gotlänningar som minns. Fåröborna gick man ur huse för att leta efter tvååringen som plötsligt hade försvunnit under en blåbärsutflykt i Fåröskogarna. Letandet efter honom pågick hela natten med helikoptrar, skallgång och uppmaningar i radion. Det var också årets första frostnatt. Klockan nio på morgonen efter hittades han välbehållen en knapp kilometer från där han försvunnit.
30 år efter sitt första äventyr har Zeus Larsson hunnit rädda sin kusin ur en isvak och blivit it-handläggare hos Gotlandspolisen. Han blir än idag tillfrågad "visst var det du som kom bort?" även om det inte sker lika ofta som förr. Huvudpersonen själv tar 30-årsjubiléet med ro.
– Jag har inte tänkt på det så mycket. Jag blev påmind om datumet när en av kollegorna nämnde det imorse, säger Zeus Larsson.
Själva händelsen är i stort sett helt blank för honom.
– Jag minns inte så mycket, jag var ju bara två år. Dessutom blir mina egna minnen uppblandade med andras när de berättat om kvällen. Men jag har en säker minnesbild, och det är att jag åkte i ambulansen och att det stod en skotskrutig termos till höger om mig och att pappa satt till vänster, berättar han.
30 år efter dramat är Zeus Larsson en nöjd tvåbarnspappa med fast jobb och sambo.
– Jag har levt väldigt ett lugnt och trevligt liv, inte flyttat hit och dit eller så. Allt känns bra och lagom där man är nu i livet, fortsätter han.
Han har inte heller några som helst problem med kvällen för så länge sen.
– Jag har inga trauman, är knappast mörkrädd eller ovillig att gå i skogen. Jag förstår ju dock att mina föräldrar måste varit livrädda. Häromdagen var jag ute och plockade blåbär med min egen tvååring i samma skog som jag kom bort i. Då kunde jag inte hålla mig från att tänka "bäst att hålla ett öga på barnet, utifall att", säger Zeus Larsson.