Den 9-åriga flickan, som av Eva Hållsten kallas "Guldkråkan", anlände till Gotland tillsammans med sin pappa i den stora flyktingvågen hösten 2015. Då var hon en liten "småskrutt", kortklippt och liknade nästan en liten pojke. Tillsammans med pappan, som var djupt deprimerad och skadad när de kom till Gotland, placerades hon på asylboendet Björklunda på södra Gotland.
– Eftersom pappan var så deprimerad fick "Guldkråkan" söka mycket kontakt själv och hon levde lite som ett maskrosbarn. Hon hade stark integritet och släppte inte in vem som helst i sin själ, men när man väl kom in där så var man en vän för livet, berättar Eva Hållsten.
Hon kom själv att bli den lilla flickans "Sverigemamma", och spenderade mycket tid hemma hos Eva i hennes hus på Faludden. Där fick flickan även ett eget rum, där hon sov över på helgerna. Flickan gick i Öja skola, där hon snabbt lärde sig prata, läsa och skriva på svenska.
– Hon var otroligt flitig i skolan och hade helt klart läshuvud. Jag hämtade henne från skolan flera dagar i veckan, och hon tyckte mycket om att vara här hos mig. Vi gjorde saker tillsammans, åkte skridskor, simmade och pysslade, sådant som man gör med barn.
Björklunda lades ned sommaren 2016, och då flyttades familjen till ett boende i Älvdalen. Det dröjde dock bara några månader innan "Guldkråkan" och hennes pappa var tillbaka i Burgsvik tack vare engagerade personer på Sudret.
– De delade ett hus med några andra familjer till en början, och sedan fick de en egen lägenhet. Pappan lyckades även få ett tillfälligt jobb, så allt fungerade relativt bra, säger Eva Hållsten.
Trots det, och trots att de, enligt Eva, hade väldigt starka asylskäl, så avslog myndigheterna alla deras ansökningar om att få stanna i Sverige, och i januari 2018 skickades pappan och dottern tillbaka till Afghanistan.
– Där bodde de först i Kabul i några veckor för att ordna med de papper som behövs, och sedan flyttade de till staden Ghazni där de till en början blev inneboende hos några bekanta. Ganska kort därefter började "Guldkråkan" i skolan, och hon gick både i persisk skola och i en engelsk skola.
I Ghazni återförenades de även med mamman och syskonen, som hade befunnit sig i Iran efter att familjen splittrades efter att de blev beskjutna under flykten.
Det mesta verkade helt enkelt gå ganska bra, även om "Guldkråkan" fortfarande längtade tillbaka till Sverige och hade svårt att anpassa sig till det afghanska livet. Men för två veckor sedan förändrades och förvärrades situationen helt. Då gick talibanerna in i staden, vilket ledde till att minst 150 soldater och omkring hundra civila dödades, enligt nyhetsbyrån TT. Sedan dess har strider mellan regeringsstyrkor och talibaner rasat i stort sett dagligen.
– Sedan talibanerna ockuperade staden har familjen fått gömma sig. Båda "Guldkråkans" skolor har bombats sönder, och för fyra dagar sedan fick familjen fly från sin bostad då huset bredvid träffades av en raket. Nu bor de i en källare, och när jag pratade med flickan i onsdags hade de ätit bröd och druckit vatten, och dagen innan det hade de bara vatten, berättar en uppenbart berörd Eva Hållsten.
Hon har kontakt med flickan till och från, beroende på när det finns telefontäckning och internetuppkoppling. Flickan berättar för sin "Sverigemamma" hur man känner igen en taliban samt skickar bilder där rök stiger upp från sönderbombade hus. Det är för familjens säkerhet, och av rädsla för just talibanerna som varken namn eller bild på flickan eller pappan publiceras i den här artikeln.
– Det här är ett litet barn som rapporterar från kriget, vilket är helt absurt egentligen. Den här lilla 9-åringen skriver om kriget hem till mig, där jag sitter i världens fredligaste land.
Enligt Eva Hållsten har familjen blivit misshandlad av talibaner, och man har även blivit bestulna på i stort sett allt man äger.
– Pappan hade börjat bygga upp en liten mataffär för att kunna försörja sig, och han hade lånat pengar för att kunna köpa in matvaror. Nu har talibanerna tagit allt, så nu står han utan matvaror men med en pengaskuld över sig.
Hur verkar flickan må när du pratar med henne?
– Jag tror hon blir glad när hon pratar med mig, för då låter hon normal på rösten. Hon ringer inte och gråter, utan det är snarare jag som gråter. Hon berättar dock att hon är rädd och att de inte kan gå ut. Hon säger att hon vill komma hem, och med hem menar hon Burgsvik. Hon undrar om jag kan göra något för henne, säger Eva Hållsten, och fortsätter:
– Jag börjar gråta när jag berättar det här nu. Det är otroligt tungt. Hur ska jag få hit henne? Det är klart att jag funderat på hur jag ska kunna få hit det här barnet. Hennes pappa gråter förtvivlat när han ringer till Sverige, han önskar sin dotter tillbaka här.
Eva Hållsten hjälper fortsatt familjen med att samla in pengar från folk som vill hjälpa till, pengar som först var tänkt till "Guldkråkans" skolgång, men som nu går till familjens överlevnad.
Vad tänker du om att svenska myndigheter skickade tillbaka flickan och hennes pappa till Afghanistan?
– Jag tänker samma sak om det nu som jag gjorde då: Pappan och dottern har ett av de starkaste asylskälen man ens kan ha. Han har råkat ut för saker, vilket han även hade skriftliga intyg på. Men myndigheterna trodde inte på honom. Även om de inte så småningom hade hamnat mitt i krigets öga så hade de enormt starka asylskäl. Dessutom skickar de iväg ett barn på nio år. Enligt mig gjorde Migrationsverket fel när de bedömde det här asylärendet.