Under Josefin Nilssons begravning spelades hennes egen röst upp när hon framförde sången "Innan livet är förbi", som hon skrivit tillsammans med sin syster Marie Nilsson. När musiken tystnade utbrast seniorbiskop Lennart Koskinen som ledde begravningen: "Jag tror att hon hade velat att vi applåderade", varpå alla kyrkans 480 besökare bröt ut i en varm applåd.
Efter begravningen stannade han kvar en liten stund i kyrkan tillsammans med några av besökarna som gick runt i havet av blommor vid Josefin Nilssons kista.
Vad tycker du om begravningen?
– Jag tycker att det blev en väl balanserad blandning. Maries tal var det allra starkaste, det var nästan svårt att säga något efter henne, säger han.
Marie Nilssons tal stod inte med i programmet eftersom hon inte visste om hon skulle klara att hålla sitt tal under begravningen.
Musiken gick som en röd tråd genom hela ceremonin och under psalmerna uppmuntrade Lennart Koskinen alla att sjunga med eftersom det "är ett sätt att lösa upp klumpen inom oss".
– Annars sitter folk bara och hummar. Jag är så gammal att jag kan vara sträng och säga åt alla att sjunga, säger han med ett leende.
Han ser begravningsceremonin som en viktig del i sorgearbetet.
– Det är en förutsättning för att kunna gå vidare. Jag har sett, efter tsunamin där man inte kunde ta hem de döda, hur viktigt det är med en begravning. Den har både en viktig psykologisk och social funktion, säger han.