När tvillingarna, Ray och Qvintus, föddes och det blev svårt att få lika mycket sömn som tidigare gick hon in i sin andra utbrändhet. Hon fick under den perioden ofta höra att man får räkna med att det är tufft att ha barn, att livet blir lidande.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte ”jag kan ju konstatera att om man är död så får man sova”. Jag tror ju inte att alla känner så, säger Josefin Göransdotter Ringbom.
Hon har precis hämtat sonen Ray på dagis med feber. Vana händer skalar av overall, mössa, vantar. Ray sätter sig i soffan i den ljusa, öppna lägenheten innanför murarna. Josefin sätter på kaffe och fixar äppelbitar med socker och kanel till den sjuka sonen, som tusentals föräldrar har gjort förut. Men det har inte alltid varit lika självklart hur vardagen ska gå ihop. Hur det ska bli en naturlig del av varje dag att borsta tänderna och duscha.
Det var en av sakerna som psykologen frågade om när hon gjorde sin utredning om ADHD, hur hon hade det med hygienen. Det var först då hon förstod att inte alla behöver samla så mycket kraft bara för att borsta tänderna.
– Det finns en förklaring. Alla tycker alltså inte så här, minns hon att hon tänkte.
När hon blev sjukskriven för utbrändhet i samband med att tvillingarna föddes gick Josefin till en kurator. Hon ville reda ut vad som gjorde att hon inte kunde glädjas fullt ut åt att vara förälder, varför hon är som hon är.
– Det var då jag först började tänka på hur jag fungerar. Att jag till exempel släpper och inte kan fullfölja saker, säger hon.
Samtidigt hade hon börjat söka svaren på nätet och hittat fram till diagnosen ADD, en form av ADHD utan hyperaktiviteten. Ju fler tester hon gjorde och ju mer hon läste, desto säkrare blev hon själv på att det var den diagnos som stämde på henne. Vägen till en formell diagnos var lång.
– Jag fick tjata mig till en utredning, säger hon.
Det är svårt att få en ADHD-utredning i vuxen ålder och särskilt om man, som Josefin, fungerar bra i samhället. Något hon tackar sin familj för. Hade det inte varit för dem hade hon, till exempel, inte klarat sin ekonomi.
– Jag förstår ju att jag behöver pengar, men jag kan inte tvinga mig att göra något tråkigt bara för att få pengar, säger hon.
När utredningen till slut var klar och Josefin fick sin diagnos – inte ADD, men väl ADHD med inslag av autism och ångestsyndrom – blev allt så mycket lättare. Hon hade plötsligt en förklaring till varför hon aldrig har kunnat titta vare sig framåt eller bakåt.
– Det som är nu är det enda som betyder något, berättar Josefin.
ADHD innebär problem med impulskontrollen och regleringen av känslorna. Josefin beskriver det som att alla beslut är känslobaserade. Det påverkar också sättet att möta andra människor.
– Man blir väldigt uppmärksam på andra människor. Man blir skitbra på att anpassa sig. Jag gör om mig själv så att jag är där du är, säger hon och beskriver det som att lyhördheten inför andra har gjort att hon har tappat bort sig själv.
Den dag hon fick reda på att hon faktiskt hade ADHD förändrades livet och hennes syn på sig själv.
– Det var så lätt, jag bara flöt fram. Jag tänkte att: ”Jag vet nu att jag är speciell”, berättar Josefin.
Efter diagnosen fick hon medicinen Concerta, som bland annat hjälper till med kommunikationen mellan olika delar av hjärnan. Framförallt börjar patienten använda pannloben där bland annat impulskontroll sitter.
– Från andra dagen har effekten varit väldigt tydlig, säger hon och ser uppriktigt lättad ut.
Josefin behöver inte längre vara orolig för att bli så trött att hon bara måste sova. Medicinen, i kombination med kunskapen om vad det innebär att ha ADHD, gör att hon vet varför hon reagerar som hon gör i vissa situationer och vad hon ska undvika.
– När min läkare säger till mig ”Du ska så långt som det bara går undvika att samarbeta med folk”, ger hon som exempel på en aha-upplevelse.
Det är inte det att hon inte kan samarbeta, men det har varit frustrerande. Hon minns grupparbetena i skolan.
– Jag blev tokig på att det gick så långsamt. Jag backade. Kapaciteten finns där, men den fick jag inte utlopp för, beskriver hon det och fortsätter:
– Jag har mer tålamod nu.
Många med ADHD blir utåtagerande av frustration och rastlöshet medan andra, som Josefin, vänder sig inåt och försöker kontrollera rastlösheten på andra sätt. Hon drar upp ärmen på sin senapsgula, tunt stickade tröja och drar med fingrarna längs med underarmen.
– Den sitter mycket i armarna på mig, rastlösheten, förklarar hon.
På en vägg sitter en tavla med markeringar i olika färger. Det är en annan del av det nya, mer ordnade livet. Här finns planeringen av hennes, sambons och barnens gemensamma liv.
– Numera kan jag ha flera tankar på gång samtidigt. Det gör att jag sparar en massa energi, säger hon.
Hon har för första gången ett jobb som hon tror att hon kommer vilja stanna på och hon vet hur hon ska hantera de sidor av henne själv, som tidigare har gjort det svårt att trivas på en arbetsplats. Saker som andra har gjort av bara farten har inte kommit naturligt för Josefin. Till exempel har hon svårt att se när det behöver städas, men det finns knep.
– I stället för att framstå som en slarver så behöver jag en checklista, säger hon.
Hon planerar att skriva en bok om sina erfarenheter, med utgångspunkt i sin blogg "Hudlös och skitstark".
– Jag har fått jättefina reaktioner. Det känns för första gången som att jag gör något som verkligen betyder något för någon annan, säger hon.
Hennes diagnos har hjälpt henne att förstå sig själv som förälder. Hur mycket hon än älskar sina barn så behöver hon mer tid för sig själv än andra föräldrar.
– Det kanske inte är min kärlek det är fel på. Jag kanske bara måste göra det här på ett annat sätt, säger hon med eftertryck.
Hon hoppas att bloggen och den planerade boken ska kunna hjälpa andra i hennes situation.
– Om jag har det så här. Tänk hur många som går igenom samma sak.