Texten kommer från Gotland.net.
1978, när Johnnie var fem år gammal, flyttade familjen från Visby till Själsö, strax norr om Visby – den lilla sommarorten med fyrtio hus där endast tio beboddes året om.
– På den tiden var Själsö glest befolkat. Vi var tre familjer med barn i samma ålder. Det var lite Bullerby över min barndom. Själsö är fortfarande min plats på jorden, säger Johnnie Krigström.
Trettio obebodda hus lämnade lika många trädgårdar att nyttja när sommargästerna bommade igen sina fritidshus för vintern.
– Vi hade världens största lekplats. Vi sprang genom allas trädgårdar för att kunna ta genvägar till varandra. Vi pallade äpplen och nyttjade trädgårdarna, det är preskriberat nu så det kan du skriva, säger Johnnie med ett leende.
Efter högstadiet på Solbergaskolan tog han jobb som målarlärling. Året var 1990 och Johnnie fick tjänst hos Sture Larssons måleri. Men jobben var få, målerifirman tog jobb i Södertälje och Järna utanför Stockholm och Johnnie hamnade snart i en liten evakueringslägenhet tillsammans med tre jämnåriga. Möblerna magasinerade han hos sin farmor och farfar i Själsö.
– Jag hade ingenting att komma hem till. Ingen lägenhet, ingen kärlek, så när mina arbetskollegor åkte hem över helgen tog jag bilen till mina vänner som studerade i de stora studentstäderna. Jag levde studentliv utan att plugga och hade jäkligt mycket mer pengar än dem. Inte ett enda studielån har jag, säger Johnnie och lutar sig tillbaka i uteplatsens träsoffa för att låta solen värma ansiktet.
Vi dricker kaffe i lä bakom det gamla telefonstationshuset som Johnnie och hans fru Mia har renoverat och som nu fungerar som deras tillflyktsort från storstaden. Han tittar skeptiskt ner i min kaffekopp som bara är till hälften urdrucken.
– Men vad du dricker dåligt med kaffe! Han går in för att fylla på sin andra kopp. När han kommer tillbaka berättar han motvilligt om 60-talsvillan i rödtegel på Lidingö, det evighetsprojekt som det från början var att ställa i ordning huset som inte hade tagits omhand sedan det byggdes 1969.
– Nä, snälla, vi lämnar det. Jag orkar inte prata om det där huset, suckar han och lägger armarna i kors. Han minns slitet med det nergångna, men fantastiska hus som de upptäckte för snart åtta år sedan när de besökte Lidingö en kall och blåsig höstdag.
– Det var en sådan där skitdag då det blåste och stank tång. Men Mia är från Öland och jag från Gotland så stanken kändes hemvan. Vi sa direkt: ”Här ska vi bo, här känns det som hemma!”
Men huset var så eftersatt. Nu är det fint och vi har originalköket kvar, berättar Johnnie som är principfast när det gäller renovering av gamla hus.
– Jag tycker såhär: Har du ett gammalt hus som du ska renovera, använd gamla tekniker och material. Har du ett nytt hus, använd dig av nya metoder och köp nytillverkat material. Luras inte! Det går inte att sminka en gris, det är ändå en gris!
27 år gammal hamnade han helt plötsligt i tv-rutan. Hans dåvarande arbetsgivare, Esbjörn Bruske, målade om hos produktionsbolaget Jarowskij. På en tvåårs-besiktning tog produktionen tag i Johnnie.
– Mattias var redan castad och klar för Roomservice. En rad målare hade varit på casting. Jag var så som jag var, gapig och skrikig. De betraktade mig en stund och sa till slut: ”Vi tar den där skrikiga fan som står där”.
Jag berättar om Twin Peaks och David Lynchs casting av ondskan Bob som dök upp på inspelningsplatsen med uppdraget att dra elledningar och han berättar om Harrison Ford, som en gång i tiden var snickare hos Steven Spielberg.
– Han har slutat snickra nu. Det har gått bra på andra sätt, fnissar han och visar upp sin oklanderliga tandrad.
– Mattias hade jag aldrig träffat tidigare. Vi möttes upp ute på lokal och bestämde oss för att ta oss an utmaningen. Så gjorde vi de tio avsnitt som var beställda, gav varandra varsin kram och sa: ”Det här var kul men det blir nog inget mer”. Och helt ärligt gick första säsongen sådär, vi låg på en riktigt usel tid: 18.05 på söndagar i maj. Helt hopplöst, då är ju alla ute och inviger hammocken. Men en tjej på kanalen, Eva, tyckte att det fanns något i personkemin mellan mig och Mattias. Första säsongen var finansierad av Färgdepartementet och Färgfabrikanternas förening. De tog initiativet för att få igång tillväxten som var dålig i branschen. Efter säsong ett hade de fått den boost de behövde.
– Men Eva ville ha mer. Hon förhandlade fram ett avtal med Ajax som beställde tjugo avsnitt. De flyttade sändningstiden till 19.00. Då har ju folk hunnit äta klart och flyttat in i tv-soffan. Helt plötsligt hade flera miljoner sett hela säsongen och produktionsbolaget ville göra fler. Det jag och Mattias trodde bara skulle bli tio veckors arbete blev 16 år och 200 program, och därför har jag målat betydligt mer på tv än utanför.
Han sträcker sig efter kaffekoppen, tar två hastiga klunkar och tänker efter.
– Det låg så bra i tiden, säger han efter en stunds kontemplerande. Det fanns ingenting liknande på tv då. Jag tror att styrkan låg i att vi hade fantastiska inredare som inredde fantastiska hem. Och att programmet kretsade kring mer än bara uppdraget. Folk ville se de där nötterna som bråkade non stop och drog dåliga byggbranschskämt.
– Vi hade så jäkla roligt, vi visste aldrig på måndagen vad vi skulle göra, det kunde vara hur avancerat som helst. Jag minns speciellt en gång då vi skulle bygga hyllor i böjträ i en sunkig liten lägenhet i New York där vi inte visste var vi skulle få tag i material. Jon, inredaren, bara garvade och sa att vi aldrig skulle klara det. Vi jobbade fyra dagar i sträck. När vänner frågade hur det var i New York svarade jag ”Jo tack, det var fyra väggar och böjträ”.
Medan han skrattar ut frågar jag om Mattias. Jo, de hörs även på fritiden, de umgås frekvent.
– Mattias är som min storebror och lillebror i en och samma person, han är en familjemedlem helt enkelt. Och det har ju varit den största behållningen med hela resan. Vi har haft jättekul, men det största för mig är att jag har fått en vän för livet. Jag är säker på att vi sitter på Tingsbrogården när vi är 85 och minns tillbaka på när vi limmade böjträ i New York.
Några säsonger in på Roomservice kom andra erbjudanden. Johnnie och Mattias gjorde programmet Hello Africa, där de byggde ett barnhem till tolv hemlösa barn i Etiopien. Och så en säsong av Malmvägen, där ett gäng arbetslösa ungdomar fick ta tag i hammare och pensel. Sofias änglar, som började sändas 2011 har gått i åtta säsonger.
– Att medverka i Sofias änglar är någonting som jag är väldigt stolt över. Från Roomservice kommer jag ihåg max tio av tvåhundra uppdrag. Med Sofias änglar har vi gjort 80 program, där sitter alla möten kvar i hjärtat. I ärlighetens namn var vi ganska trötta på Roomservice i slutet. Då hade vi gjort Hello Africa och Malmvägen och tyckte att det kändes så oerhört bra att göra skillnad på riktigt. Vi pratade med Lars Bäckum på Kanal 5, han kom med ett förslag och ville att vi skulle vara en treenighet. Sofia Wistam hade blivit kontrakterad för kanalen och vi tyckte att hon verkade jättebra. Hon har en seriositet, som jag och Mattias kanske saknar lite. Vi skrattar väldigt mycket och kan vara flamsiga, så hon balanserar upp bra.
Det måste ha varit oerhört tungt att ta del av de här människornas tragiska livsöden?
– Har du läst Mio min Mio? Ibland känns det som att riddare Kato drar ut mitt hjärta ur bröstet med sin klo av järn. Första säsongen var väldigt omtumlande, då dog folk ett par månader efter att vi lämnat inspelningen, särskilt hemskt var det självklart när det var barn som miste livet. Det var så påfrestande att vi var tvungna att ta en paus. Nu har vi lagt upp programmet lite annorlunda, vi besöker familjer där katastrofala saker redan har inträffat. Det är fortfarande tungt, men efteråt känns det väldigt bra för man lämnar de här människorna med ett hopp om framtiden. När vi har underlättat för dem i deras hem, har vi brutit en negativ spiral och förändrat människors liv på riktigt. Då är det värt Katos järnklo.
Familjen Krigström reser till Gotland över höstlovet varje år. De bommar igen huset innan kölden tar sitt grepp om utomhusvattnet. Sedan flyttar de in till mamma Krigström i stan, eller till pappa Krigström – närmaste grannen i Själsö.
– Vi har ju ett enkelt fritidshus, utan indraget vatten. Vi har torrtoa och vatten på gaveln, och vi duschar hos farsan. Trädgårdsslangen är ganska bra den också. Ligger den ute på gräsmattan blir vattnet uppvärmt av solen. Det är faktiskt inte alls så dumt, det är ganska mysigt. Projekten avlöser varandra ute i stugan på Själsö. Det är hans vitamininjektion, hans terapi, berättar Johnnie eftertänksamt.
– När jag målar i tv så är det under en extrem tidspress, och vi jobbar tills det blir klart. Men här ute kan det ta tre dagar att bara måla ett fönster. Här jobbar jag i min egen takt, då kan jag alltid ha ett projekt på gång. Det är skönt att få göra något när man är ledig. Såga ner något träd, bygga en till bod. Det är en avkoppling i sig. Under tak står en stor Land Rover och väntar på att vårens varma asfalt ska mota bort snön. Han gillar bilar, och speciellt gamla engelska bilar. Han letar febrilt efter en gammal modell, en liten kort sak, helst med canvas-tak och fällbar framruta.
– I vår högteknologiska tid finns allt inom räckhåll från fingerspetsen, ett swipe till höger på paddan. Allt är väldigt teknologiskt avancerat, då är det skönt att sätta sig i en Land Rover som är så otroligt analog. Då kör du ju bil på riktigt, det är inte bara ett transportmedel längre. Det är skumpigt och det skramlar och det är bara… helt fantastiskt!
Vintertid spenderar familjen dagarna med promenader över ängar, vid havet, åker skridskor i S:ta Karins ruin, badar på Solbergabadet eller spatserar genom Visbys trånga gränder.
– Jag tycker att hela innerstaden är fantastisk. Innanför murarna kan vi spendera flera timmar i sträck med att promenera, titta i affärer och besöka restauranger.
Men den bästa tiden på Gotland enligt Johnnie är den som väntar oss bara några kalla vintermånader bort.
– Den bästa säsongen på Gotland är perioden precis innan skolavslutningen, när det är så där grönt att det gör ont i ögonen. Man tittar på naturen och kan inte förstå att det finns så gröna kulörer. Då är det så vackert att det gör ont i bröstet. Men vintermånaderna är också fantastiska på Gotland. Naturen är jäkligt dramatisk här på vintern, så utsatt för vädret som den bara kan vara på en ö. Om de säger att det blåser i Stockholm så har de inte fattat vad riktig blåst är.
Han tänker nostalgiskt tillbaka på barndomens lugn under vintermånaderna i Själsö.
– Hela Själsö slocknade. Det var ingen som hade timers på lamporna, de stängde helt enkelt ner fabriken för säsongen och inga gatlyktor fanns. Det lyste hos Erik och Gustaf, hos Magnus, hos Odd, hos Murar-Kenta och familjen Frick, that´s it! Det lyste ingen annanstans, det var bara tomma kåkar. Vi gick till varandra i beckmörker, vi visste precis var alla stigar var. Är det någonting jag saknar så är det just det där becksvarta mörkret.
Förstår man vilken fantastiskt vacker plats man växer upp på som barn på Gotland?
– Nej, absolut inte. Man tänker inte på hur naturen ser ut, för man tror inte att det kan se ut på något annat sätt. Och man tror definitivt inte att det finns några raka träd, man blir ju nästan fascinerad över att det faktiskt existerar.