När Elin Nordgaard fick diagnosen bröstcancer gjorde hon som så många andra. Hon bröt ihop.
Med två små barn och en man hemma kretsade tankarna kring allt det hon skulle mista.
Men nu är hon friskförklarad, cancern är borta.
I ett känslosamt brev hyllar hon sjukvården på Gotland, och alla fantastiska människor som hjälpt henne och hennes familj genom den svåra tiden.
Här är Elin Nordgaards brev.
Hur tackar man någon som räddat ens liv?
”På onsdag träffar du onkologläkaren” säger kontaktsjuksköterskan på Bröstmottagningen till mig. Onkologläkaren är ordet som ekar i mitt huvud. Onkologavdelningen, dit går man ju för att dö!? Jag ska inte dö! Jag var inte mitt i livet, jag var i början. Jag hade två små barn varav en liten nyfödd bebis då sjukdomen slog sina käftar om min kropp. Bröstcancer. Chocken var total.
Jag har precis fått veta vilken typ av bröstcancer jag har. Jag är livrädd och bryter ihop med mitt ansikte gömt i mina händer. Jag frågar läkaren rakt ut: - ”Vad betyder det? Kommer ni kunna bota mig?” Läkaren är trygg och hoppfull. Han har behandlingsplanen klar. Han är tuff. Intygar att medicinerna är tuffa och ingjuter hopp i mig att nu ska vi plocka bort tumören. Han tror på det här. Jag tror på honom.
Hur tackar man någon som räddat ens liv? För det är det ni gör ni som jobbar på onkologavdelningen och onkologmottagningen på Visby lasarett. Ni räddar liv.
Ni räddar även själar. Så trasig, så rädd, så sönderbruten som jag känt mig under detta år då jag gått igenom behandling mot min bröstcancer. Men då fanns ni där! Hela tiden. Alltid. Jag vet nu att onkologavdelningen inte är ett ställe dit man kommer för att dö. Det är en plats full av liv och värme. Alltid samma energi, glädje och omtänksamhet både mot mig och mot hela familjen. Ni har hållit mina händer, ni har hjälpt mig igenom de mörkaste nätterna, de värsta rädslorna och de svartaste tankarna. Alltid förstående och alltid har ni sett mig som individ, inte som en patient i mängden. Ni är underbara!
Jag vill ge mitt allra allra varmaste tack till all personal på Visby Lasarett som haft del i min omvårdnad. Ni har funnits där för mig genom cytostatikabehandlingar, sprutor, provtagningar, undersökningar och operationer och ni ordnade bästa tänkbara omhändertagande för mig och min familj under strålningstiden i Stockholm.
Sköterskan ger mig den allra sista sprutan. Jag är onkologiskt färdigbehandlad. Jag har svårt att lämna rummet, svårt att känna mig färdig. Tårarna kommer och vi kramas länge länge. Vi står alldeles stilla och håller om varandra. Vi håller varandras armar och tittar varandra i ögonen. Så ger vi varandra som en liten osynlig nickning. Som en gemensam bekräftelse, en överenskommelse: Det är dags nu. Det här tunga, jobbiga, hemska är över. Det är dags att gå ut och leva livet nu.
Så overkligt, så vackert. Nu har jag resten av livet kvar!
Tack för att ni fantastiska människor finns.
/Elin Nordgaard med familj