Christer Hallqvist till minne

Christer Hallqvist, Visby, avled hastigt den 21 mars, 71 år gammal. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, främst för hustrun Gunilla Brynolf, dottern Signe och sonen Karl, samt två barnbarn, men även för systern Siv och hennes make och övrig släkt och vänner.

Under närmare femtio år var Christer en av mina närmaste vänner. Det är inte lätt att på några rader beskriva vad han har betytt, men ett försök måste göras.

Christer föddes den 4 november 1949 i Gärsnäs på Österlen i Skåne, där han tillbringade sina första barnaår. I treårsåldern flyttade han med familjen till Stockholms södra förorter, där föräldrarna drev livsmedelsaffär i Midsommarkransen. När Christer var tolv år avled fadern hastigt, ett trauma som följt honom genom livet.

I många år behöll Christer, tillsammans med sin syster, familjens sommarhus i närheten av Sandhammarens fyr. Den platsen betydde mycket för Christer.

Som nyutbildad lärare i engelska och svenska kom han till Gotland och vi möttes första gången 1973, på Klinteskolan, där vi tillträtt varsin lärartjänst. Han har även varit verksam på Dragonskolan i Umeå, Högbyskolan i Hemse, i GRUT-projektet (grundutbildning för vuxna), samt de sista tjugo åren på KomVux i Visby.

Christer var oerhört kunnig, ja rent av passionerad, i sina ämnen och de elever som ville utvecklas och lära sig, fann i honom en besjälad pedagog, som inte sparade någon möda, när det gällde att bistå dem på vägen.

Han var vänfast och omtänksam. Vänskap var inget tidsfördriv för Christer. Som i allt ville han ha kvalité. Ibland kunde man uppleva att kraven var höga, men de högsta kraven ställde han på sig själv. Han insåg att han levde på övertid - hjärtproblemen hade följt honom sedan fyrtioårsåldern - och han ville ta vara på varje dag.Nej någon plats för tidsfördriv fanns inte. Han betraktade livet som en pågående undersökning. Här fanns alltid nya insikter att göra! 

Där kunde rymmas samtal om litteratur och film, utflykt med fika till någon fågellokal, träning på gymmet, eller en långlunch mitt i vardagen på något näringsställe, men också lekfullhet och goda skratt.

Från möten med Christer gick man upplivad och inspirerad. Åtskilliga gånger under de veckor som gått sedan han gick bort, har något jag läst eller hört, gett mig impulsen att "det måste jag prata med Christer om". Bara för att strax inse att det är för sent.

Jag känner stor tacksamhet för de många åren av vänskap med Christer och sörjer med hans familj.