”Den första gång jag såg dig….”
det var inte en sommardag, utan på syföreningsauktion i Sproge Församlingshem. Du var där tillsammans med de andra ”tanterna” och visade upp de alster som skulle gå under klubban. Du serverade kaffe och pratade med alla. Du hade mycket snygga danskdesignade kläder. Du utstrålade värme och godhet!
Vem ÄR hon undrade jag. Har aldrig sett henne förr. Tog kontakt med dig förstås och genast hittade vi varandra. När jag så småningom frågade om du skulle kunna tänka dig att jobba som frivillig på Kupan i Hemse med oss från Sproge-Eksta Röda Kors, så svarade du genast ja, men påtalade att dina golfrundor gick i första hand.
Att iakttaga dig i kassan på Kupan, var en fröjd. Kundbemötande var du proffs på.
Det var ju det du hade ägnat dig åt under ditt yrkesverksamma liv på Arla i Visby och i Danmark.
Din fingertopps känsla inför kunderna var enastående. Ibland strikt och lågmäld, men ofta kunde din härliga humor få leva ut och du och kunden kunde förenas i goda skratt.
Sen började din ihärdiga kamp mot sjukdomen. Du vägrade att ge upp. Hoppades på att segra.
Vi fick vara med på din 70-årsdagsfest. Du var trött, vi alla dina vänner fick träffa din härliga, fina familj. Kanske anade vi att det var din sista fest och så blev det.
Du tog med glädje del av kulturutbudet, missade inte de olika arrangemang som stods till buds här omkring.
Du var en glädjespridare var än du dök upp. Alltid glad, såg alla och så var du så underfundigt rolig.
På gravstenar står ibland: ditt ljusa minne lever.
Ja, Christina exakt så är det!
Just nu är det en strimma av tröst i den saknad vi känner här i bygden.