En lokomotivkvinna har gått ur tiden, Karin Persson

En lokomotivkvinna har gått ur tiden, Karin Persson Karin kan sammanfattas i två ord kvinnor och lamm, närmare bestämt Gutefår. Hon var en av kvinnor som drog igång Källinglägret på Fårö 1976 där hon föreläste om – Den kvinnliga galenskapen. Psykiatrin som växte fram under 1800-talet, mänskliga beteenden, skulle pressas in i den moderna vetenskapens kostym. En av de första galenskaperna man studerade var hysterin.
Det har funnits så mycken okunnighet och rädsla i reaktioner kring kvinnors görande och låtande. Så ock kring Källinglägren vars innehåll så småningom blev en rapport i form av en bok utgiven av AWE/ Gebers. I redaktionen fanns Karin.
Mellan fårskötsel och sitt arbete på Lukasstiftelsen fortsatte hon skriva böcker. När jag letade efter en bok om trauma i Almedalsbiblioteket fann jag skriften "Relation och trauma": En bruksbok om mötet mellan hjälpare och offer för sexuella övergrepp. Hur trauma av förtroendesvek blir minne är en fortsatt eftersökt skrift eller essä av Karin vid namn "Men, varför-? sa Rödluvan till vargen".
Men så var det också Gutefår, ull och fibrer. Karin tillsammans med Barbro Pettersson i Tofta, båda fårägare, drog igång ett nyskapande ullarbete. De fick ett stipendium från Svensk hemslöjdsförening för sitt arbete att återupprätta Gutefåret som pälsfår. Efter studier i Danmark började de spinna garn på Sotenäs. Det blev en slitstark ulltråd och av tråden blev det så småningom Gute tweed.
Så var det det här med kvinnor som gick som en röd tråd genom Karins arbete och liv, våldsutsatta kvinnor liksom diskriminering av kvinnor. Feministiskt initiativ - Fi - bildade en Gotlandsavdelning 2010 med Karin som ordförande. Arbeta för jämställdhet och använda sina erfarenheter till något framåtsyftande blev hennes livsuppgift. Jag minns en kväll på Länsstyrelsen som kallat till Jämställdhetsarbete, kanske 2015, som om det aldrig pågått sådant arbete. Karin och jag var där och 3 andra kvinnor. Det var alla och så en ung pojke som skulle lära ut hur vi skulle jobba med jämställdhet. Han hade inte en tanke på vem som satt vid hans bord. Han gick som på räls. När han presenterat sina förslag och uppmanat oss att sprida arbetet som vi var en helt okunnig skara, blev det tyst, men Karin öppnade sin mun och sa torrt: Allt det där du föreslår har ni redan i era pärmar på Länsstyrelsen. Och jag såg alla pärmar i kommun och organisationer där jämställdhetsfrågor bara skjutits in i hyllorna för att glömmas bort.
En slant till Alzheimerfonden till Karins minne är hon värd.