Vad gör man när ens bästa vän inte finns mer?
Skriker man ut sorgen ur kroppen, gråter som lille skutt?
Jag tittar framåt, tårarna trillar ner för min kind, dom smakar salt.
Jag flyttade in i garaget på Stenkumlaväg när jag började gymnasiet i Visby. Då bodde du där och vi blev vänner.
Vi satt i trappen och snackade, du åt din favorityoghurt ”Peace Melba” inhandlad på Signalen.
Många personer passerade garage, det var tvillingarna, sångerskan och din klasskompis Ingela som friterade munkar på Domus Varuhus en sommar.
Du och jag åkte på spontan cykelsemester till Öland, du på en stulen cykel. När vi kom hem fick du dåligt samvete du ställde tillbaka cykeln, du var en ärlig person.
Du och jag hade en egen fyllefest en gång. Målet var att bli asfulla, minns inte varför och hur fulla vi blev. Jag har i alla fall bildbevis kvar.
Vi klagade ofta hos garagehyresvärd, han tröttnade på och bad oss flytta!.
Vi träffade våra livskamrater samma sommar.
Du Tommy och jag Janne.
Du flyttade till Eskilstuna för att läsa till sjuksköterska och jag flyttade till Stockholm.
Du flyttade tillbaka till Gotland till Tommy, jag blev kvar i Stockholm.
Vi höll kontakten, nästan varje vinter åkte vi på semester till fjällen tillsammans.
Vi gifte oss samma sommar, du med Tommy och jag med Janne.
Vi fick två barn ungefär samtidigt, en flicka och en pojke.
Du och Tommy flyttade till Hage i Gothem, där fick du ha hästar, katter, kaniner, marsvin.
En hel zoologisk trädgård, du älskade det.
Vi firade många midsommrar tillsamman med kompisgänget, innan alla fick barn brukade det vara fyllefester. Vi dansade ballongdans och klippte varandras hår och kul hade vi.
När barnen kom, lugnade festen ner sig. Varje år hade det kommit ett nytt barn och ett var ofta på väg.
Och så kom då din dessert, som du kallade ert tredje barn.
Våra familjer åkte gärna på semester till fjällen tillsammans.
Du och jag gjorde tjejklassikern ett år, vi var starka.
Åren gick barnen växte upp och flyttade hemifrån. Vi åkte på golfresor tillsammans, i Sverige och Europa. Vi mötte nya människor, till exempel. Falukorven som vi träffade på flygplatsen i Turkiet.
Du och Åsa, förlorade er lillasyster Gittan i cancer, det var ett tufft år.
Några år senare fick du själv cancer, du började din behandling. Under åren som gått har det kommit bra besked och dåliga besked. Ibland när tankarna tog överhand, ramlade du ner i det svarta hålet, men du lyckades alltid på något sätt kravla dig upp igen.
En sommar anordnar du en ”fest för livet”, med hemlagad mat och musik. Det var full fart och många glada skratt.
Du förstod innan vi andra vart det var du var på väg med din sjukdom. Det var ju ditt yrke. Du var en sjuksköterska utöver det vanliga, respektfull och trygg. Du arbetade på onkologen, med vård i livets slut. Du kände dig privilegierad att tillsammans med dina kollegor Ann-Britt och Ann, få stå på perrongen och vinka av.
Det fanns resor och äventyr du ville göra.
Vi åkte på träningsresa, vi bilade i Kalifornien, åkte helikopter över Gran Canyon.
Vi red Islandshäst på Fårö. Vi åkte till Island och red islandshäst och badade i varma källor.
I oktober förra året firade vi din 60-årsdag. Du berättade för mig att du aldrig trott du skulle få uppleva den dagen. Får man lite mera tid, vill man ha mer. Du log ditt sneda leende och dina ögon glittrande till.
Vi blev mormor, nästan samma år. Ditt barnbarn bor i Norge, pandemin har begränsat möjligheten få träffa den lilla familjen där. Du sökte alltid lösningar, du och Nils lekte brandmannen Sam. Nils var Sam och du var Penny, som hjälm hade du en kalkonmössa.
Under det sista året av ditt liv, har vi inte kunnat träffats så ofta som vi har velat. Vi hade då glöggmingel på Facetime och små pratstunder. Vi tog varje tillfälle att träffas, varje dag en Snapchat, SMS eller ett samtal per telefon.
En vecka innan du somnade in, var du uppe på din sista strålning. Du satt i min ärtgröna soffa, jag gjorde smoothie med ingredienser som du gillade. Vi pratade om stort och smått, jag förstod att du var på väg.
Du somnade in fredagen veckan där på, för alltid. Du hade Tommy, barnen, Åsa och hunden Sally där.
Din syster Åsas höll ett rörande tal till dig på din begravning, det var starkt gjort av henne.
Jag har din familj kvar, barnbarnet Nils, Tommy, Linn, Niclas och Martin (desserten).
Minnet av dig bär jag med mig varje dag.
Ingens sorg kan jämföras med någon annans.
Jag vet inte hur jag skall leva ett liv utan dig, men jag lovar att träna.