Staffan Danielsson var en i grunden positiv person som också skapade glädje omkring sig. Visst kunde man bli nervös när han jiddrade med blyraderna innan de lades i sidramen på sin väg till tryckeriet. En och annan svibel (omkastning) blev det också. Det hände alla.
Skrönorna runt Staffan blev många, såväl från hans funktionärsskap på friidrottsarenan som publikmottagare i handbollshallen. Allt togs emot med en glimt i ögat.
Men nog sved det när vi påminde om en Brynäsförlust i ishockey. Min sympati för Färjestad gjorde att vi redan på Specksrumstiden på 1970-talet ingick ett vad. När lagen möttes skulle den förlorande bjuda på kaffe med skuren äppelbit på Lunkans. Det fortsatte sedan via Norrgatt och Fiket ända tills det av skilda anledningar slutade i början av detta år.
En gång spelade vi V5 på Solvalla tillsammans. Han fick ta ut en enkelrad och jag gjorde garderingar. Efter garderingar i fyra lopp tyckte jag systemet blev för kostsamt. Vi fick fem rätt och en liten vinstsumma. Den investerades bland annat i kaffebröd till hela arbetsskiftet. När någon frågade sa Staffan stolt ”jag tog i alla fall ut spiken”.
Staffan var alltid stolt och mån om barnen och deras familjer.
Nu är vi många som saknar honom och hans bullrande skratt. Tyvärr blev han en siffra i den tråkiga pandemistatistiken.