Minnesord för Emil Fiskfors

Minnesord över Emil Fiskfors, Visby 

Emil Fiskfors, en av Visby Sockenbastuförenings meste vinterbadare, har som tidigare meddelats simmat vidare. Sina sista dagar tillbringade han i ett rum vid Visby lasarett med ett fönster som vette ut mot havet. Den kväll han avled var marken snötäckt och vattentemperaturen i Östersjön 2,4 grader. Det var en temperatur som hade passat Emil utmärkt. 

Många av oss i sockenbastuföreningen kan berätta ungefär samma historia om hur vi först blev bekanta med Emil: När vi som mest tillbringat några sekunder i vattnet (kanske utan att ens släppa stegen) och hastigt tagit oss upp på bryggan igen, får vi syn på Emils gråa hjässa ute bland vågorna. Där simmar han med lugna simtag längre och längre bort från bryggan, till synes helt oberörd av vattentemperaturen. 

Där ute bland vågorna var han själv, men när han återvände till bastun fanns alltid en historia på lager från ett långt liv som börjat i nordligaste Finland mitt under brinnande krig. Ett liv där han fortsatte utmana oddsen, bland annat genom att köra en folkabuss från Europa till Indien via Iran och Afghanistan. 

Men Emil var inte bara en hängiven vinterbadare och god berättare, han var också handlingskraftig. Om han fick reda på att något i lokalerna behövde åtgärdas tog det inte lång stund innan han dök upp vid Kallis med cykelväskan lastad med verktyg och material. Ingen behövde be Emil om hjälp; behövde något göras, såg han till att det blev gjort. Men vi lärde också känna Emil som en person som inte tvekade att hjälpa människor som behövde stöd. 

Tystnaden i bastun i frånvaro av Emils karakteristiska skratt är påtaglig, men våra minnen präglas av tacksamhet som inspirerar till nya vinterbad. Det gäller att passa på, för redan om någon månad kan det vara som Emil i en svårbedömd blandning av allvar och humor skrattandes kunde uttrycka: "Vattnet är för varmt!"