Minnesord över Herbert Werkelin Verkegards Fårö

För några dagar sedan slutade vår äldste granne Herbert Werkelin sina dagar. Han hade levt hela sitt liv vid Verkegards och skulle liksom alltid finnas där. Så sa vi ibland till varandra i grannlaget. Men livet ville annorlunda. Vi sörjer och saknar Herbert Werkelin samtidigt som vi delar många fina minnen. 
Häbbe fyllde 90 i januari förra året. Han hade som vanligt förberett sig väl och sett till att det var varmt i finrummet. Där var uppdukat upp med hembakat, välfyllda kakfat och en prydlig tårta. Han såg till att vi tog av alla sorterna. Och naturligtvis fick den som ville ” a peuse me si haim”. Som brukligt serverades också en ”visky” vid den trivsamma samvaron runt bordet. Häbbes födelsedagskalas var en återkommande höjdpunkt i vintermörkret. 
Han var en stillsam person med invanda rutiner. Tidningen hämtades alltid i postlådan när dagens sysslor var avklarade. Och lästes med stor noggrannhet. Tradition och vana fanns också i gårdens skötsel. Något som rönte stor uppskattning vid en nordisk kulturlandskapskonferens på Fårö 2018. Deltagarna upplevde gården som ett levande kulturarv i sitt kvardröjande tillstånd från förr. Och visst är det så. Här finns de små åkrarna, ängen och betade marker där tidlösa tunar i sten eller trä ramar in och avgränsar ägorna. Lammen, hönsen på ladugårdsbacken och inte minst den resliga, handhuggna vedhögen kompletterar bilden. 
I min dagliga motionspromenad brukade jag korsa Häbbes gårdsplan. Han var alltid ute och höll på med något - i den välskötta trädgården, med vedhuggning eller så var det lammen och hönsen som fick sin tillsyn. Jag stannade ofta till och vi bytte några ord om händelser där ute i den stora världen. Han försummade aldrig att höra sig för om grannarna och hur det stod till med de mina på fastlandet. Vi passade också på att oja oss över ålderns tilltagande krämpor. 
Jag har ofta tänkt på den känsla av ro som infann sig vid promenaden över hans marker. Kom den ur det genuina Fårölandskapet – det småskaliga och fattbara, format av Häbbes hand och sinnelag och generationerna före honom? Jag tror det, och det känns som markernas välvilja lever vidare. Särskilt som ännu en släktlänk hakat i den nu avslutade. 
De ingångna stövlarna på förstugutrappan har gjort sitt i ett långt och strävsamt värv. Kvar finns ett stillsamt och fint minne över en av de sista ”Verkasboarna” av den äldre generationen. Vi saknar dig Häbbe.