En av Visbys 1900-talskaraktärer tillika vår mor, mormor, farmor etc har gått ur tiden.
Kjerstin Franzén var född 1/10 1921 och avled 98 år och 349 dagar senare, efter ett långt och händelserikt liv. Hon var en person som knappast lämnade någon likgiltig, med mycket humor, viss stränghet och med behov av att alltid vara I händelsernas centrum – vara sedd. Och det var hon!
Kjerstin (född Johansson) växte upp på Tranhusgatan med mamma Maja, pappa Rudolf och bror Bengt. Hon kallades “Kickan”, karaktäriserade sig själv som käck och var duktig I skolan, särskilt inom humaniora. Hon var intresserad av idrott och framförallt gymnastik.
Kjerstin fick ett piano när hon fyllde 12 år och blev med tiden ganska duktig på instrumentet. När hon var 16 år dog hennes mor Maja bara 43 år gammal, en traumatisk händelse I hennes liv, och där hon spelade på moderns begravning.
1937 var hon utbytesstudent i Weimar, Tyskland, där hon och värdfamilj bl a befann sig några meter från Hitler under en stor kortege. Men han tittade bara på KJs snygga kompis.
Efter småskola på S:t Hans och folkskola på Solberga, började Kjerstin på reallinjen på Läroverket (latinlinjen) och avlade sedan sin studentexamen 1939, samma år som andra världskriget bröt ut. Två dagar tidigare hade hennes blivande make Bo avlagt sin examen. De träffades först I skolan, men relationen växte när de båda medverkade I Ruinspelet Petrus de Dacia sommaren 1938, Bosse som biljettkontrollant och hon som medlem i kören.
Efter studenten flyttade Kjerstin till Uppsala, medan Bosse gjorde militärtjänst I Fårösund för att sedan plugga till tandläkare. Hon pluggade svenska och tyska och tog sedermera en Filosofie Magister-examen, som hon var mycket stolt över.
1946 gifte Kjerstin och Bosse sig I Visby Domkyrka, med spelmän och efterföljande fest {på g:a Borgmästargården på Tranhusgatan}. Strax därefter flyttade de till Kungsbacka, där Bo provtjänstgjorde som tandläkare – och några månader senare föddes sonen Björn en kall januarinatt.
1948 flyttade så den lilla familjen tillbaka till Gotland {och Broväg 6D}, där familjen utökades med Gunhild (senare känd som Micki) 1948 och Sigyn 1950. 1948 började Kjerstin att jobba som läroverksadjunkt i svenska och tyska, ett arbete som hon fortsatte fram till sin pension 1986: i den funktionen undervisade hon tusentals gotlänningar, som säkert minns henne som den roliga och/eller stränga och definitivt karaktärsstarka kvinna som hon ju var. Efter pensionen fortsatte hon sitt lärarvärv, ett år i Göteborg och några månader i Vilnius, Litauen.
Kjerstin och Bosse flyttade 1951 till huset i Silverhättan, där de odlade många sociala kontakter, inte minst med nyinflyttade, med då och då stora och roliga fester, där hela huset möblerades om för att passa festens tema. Här föddes också Dag (1956), Tord (1959) men som till Kjerstins och vår stora sorg avled blott 14 månader senare, och Torun (1962).
Kjerstin engagerade sig tidigt i olika samhällsfrågor, var med och startade Amnestys Gotlandsavdelning redan på 60-talet, medverkade aktivt i ”Kvinnor över 40”, 80-talets kvinnoläger och uppstartandet av kvinnojouren Amanda. Hon var hela sitt vuxna liv en typisk ”kulturkofta”: gick på konserter, vernissager, föreställningar och litterära event. Hon var en stor filmentusiast och var en tid ordförande för Gotlands Filmstudio.
1967 köpte familjen ett sommarhus i Svartdal, Gammelgarn, där Kjerstin mestadels tillbringade sina somrar.
Hon tyckte också mycket om naturen, gotländska ängen och stränder, och hennes favoritsäsong var hösten, med stormar, växlande väder, ljuset och naturens växlingar. Bland annat gick hon, Bosse och bekanta Gotland runt längs stränderna. Husvagnsutflykter under höst och vår, utlandsresor under sommaren och en mängd studieresor av skilda slag.
Kjerstin och Bosse skiljde sig 1978 och hon flyttade till en lägenhet i Almedalen, där hon såg till att hålla Gotlandshem, Teknisk förvaltning och sjukvård i Herrans tukt och förmaning. Under 40 års tid; hon gick i vissa kretsar under epitetet ”kärringen i Almedalen”, ett tillnamn hon gillade.
Döttrarna Sigyn och Micki avled i cancer kort tid efter varandra, 1991 och 1992, 40 respektive 42 år gamla, och efterlämnande barn. Ett hårt slag för hela familjen och även för Kjerstin.
2011 arrangerade Kjerstin i samband med 90-årsfirandet sin egen ”begravningsfest” på Grå Gåsen; hon ville självklart inte missa de känslomässiga tal och sånger som de ”efterlevande” då må leverera!
Med ökande ålder försvann så hennes vänner successivt, så livet i Almedalen blev alltmer ensamt. Efter diverse krångel med bilkörning, så lyckades vi få henne, vid 93 års ålder, att sälja bilen. Slutligen, 97 år gammal, förmådde vi henne att flytta till Gotlands Sjukhem (under stora protester), vilket verkligen utgjorde en guldkant under hennes sista år med aktiviteter, social samvaro, havsutsikt även här och god omvårdnad.
Kjerstin var hela livet orolig inför döden. Under de sista åren förlikade hon sig med tanken; allt sedan Coronakrisen och nedstängningen av äldrevården blev hon allt mera trött, ville inte fylla 100 år, inte heller 99 år, och hon fick sin vilja igenom (som vanligt!) två veckor innan 99-årsdagen. Den oro hon bestående hade var att dö på ett långsamt och plågsamt sätt, men så blev det ju inte: efter gemensam middag och TV-tittande på Sjukhemmet måndagskväll 14 september, blev hon trött, gick till sitt rum, ringde en vän och lade sig ner och somnade in. Och hjärtat stannade – för övrigt frisk. Bättre sätt att lämna denna värld kan ingen önska sig.
Vid sin död hade Kjerstin 17 barnbarn och 19 barnbarnsbarn. En siffra värd att skryta med. Och det gjorde hon!