Risto blev Allfåns med gotlänningarna I en ålder av 88 år har Risto Leino, Hallsarve i Lau, gått bort. Närmast sörjande är hustrun Edit och barnen Kaj, Per, Olle och Linda med familjer.
Risto Leino föddes i Pemar i södra Finland 1936. Hans far Mattias Jalmari dödades i strider med ryssarna på Karelska näset 1940, och sommaren 1942 kom Risto som krigsbarn till Sverige. Under första uppehållet med karantän i Stockholm hade hans slitna kläder bytts ut, och iförd indiankostym steg han en dag i juni av tåget på stationen i Etelhem. På lappen runt halsen stod att han skulle till familjen Larsson vid Hemmor i Lau.
”Den lyckligaste tiden i mitt liv” har Risto sagt om åren vid Hemmor. En trygg tillvaro långt från krig och flyglarm, och en ny familj som tog emot honom med öppen famn. När kriget var över och det blev dags att återvända till Finland hade Risto byggt en grotta på höloftet där han tänkte gömma sig för att slippa återresan. ”Ett trauma, en landsförvisning. Hela min värld rasade samman” har han berättat om tvånget att resa.
När fosterbrodern Evert bjöd in till sitt bröllop 1953 återvände Risto till Gotland för att stanna. Fosterbrodern Holger hjälpte Risto att få jobb som dräng på en gård i Hemse. Där tog livet en ny vändning när han efter ett år vid gården på motorcykel kolliderade med en rälsbuss.
Det blev en lång konvalescens, och under den tiden passade Risto på att läsa vid Folkan i Hemse. Rektorn Sture Korpås såg att Risto var en duktig skribent, och föreslog att han skulle bli journalist. Korpås ordnade så att Risto fick jobb vid Gotlands Allehanda, där han blev kvar i drygt 20 år. Därefter följde 25 år vid Gotlands Tidningar.
Ganska snart började Risto skriva små dagsverser, undertecknade med Allfåns som kom att bli hans signatur för allt han skrev i fortsättningen. Så här kunde han sammanfatta ett tragiskt livsöde:
”En hares dagar har slutat,
han ligger på vägen – ack
om han inte i zick hade kutat
där han borde kutat i zack.”
Han skrev även visor, som han tonsatte med egna melodier. 1969 gav han ut EP:n ”Allfåns singar aigne veisar” med visor som ”Körktuppen seir” och ”Faffens vaggveisu”. Sin 50-årsdag tillbringade Risto med att i direktsändning sjunga egna visor i tv-programmet ”Kafé Norrköping”.
Med förmågan att med humor se de allvarliga och stora frågorna, och spegla det stora i det vardagliga, fann Risto en like i Allan Nilsson. Risto skrev texter till Närrevyn, och medverkade även på scen i de senare uppsättningarna.
Tillsammans med Allan skrev Risto föreställningen ”Versarvet” som blev en stor succé när den sattes upp på Länsteatern.
Risto skrev även många texter och sånger till ”Haimkåirt”, en föreställning där han tillsammans med bland andra Allan Nilsson, Bert Alvengren, Ulf Palmenfelt och Bengt Norrby turnerade runt i öns bygdegårdar under flera år. Senare blev det med ”Gubbröra” en ny turné i bygdegårdarna, den här gången tillsammans med Evert Jansson, Lennart Walman, Bert Alvengren och Kalle Jakobsson.
Sina tankar om livet i Lau, och de större händelserna i världen, tog Risto upp i sina kåserier. Under många år, även efter pensionen, skrev han regelbundet kåserier i Gotlands Tidningar. 2006 bytte han tidning, och kåserade under några år i Gotlands Allehanda.
Ett urval av dagsverserna har Risto samlat i två böcker. 1984 utkom ”Somligt”, med illustrationer av Bosse Carlgren. 2012 gavs ”Notiser från värkligheten” ut, med teckningar av sonen Per.
Ett urval av kåserier gavs ut 2001 med titeln ”Allfåns har samlat sig”, med teckningar av Hasse Adsjö.
Förutom att skriva var Risto intresserad av idrott. Som ung ägnade han sig åt gymnastik, därefter spelade han tennis och golf, kastade varpa och bowlade. Han var även intresserad av travsport, och under många år en flitig besökare vid Skrubbs travbana.
Under tiden vid Folkan i Hemse träffade Risto Edit, som kom att bli hans livskamrat. Efter att ha fostrat de fyra barnen i Visby flyttade Risto och Edit 1990 till Hallsarve i Lau.
Efter en kort tid på lasarettet i Visby avled Risto stilla och lugnt i sitt älskade hem i Hallsarve den 19 juli.