När ett dödsbud kommer om att en nära vän har avlidit, vilka tankar kommer då till oss människor? För mig kom tankarna och minnet när jag första gången mötte Björn Evensen för ca 50 år sedan. Det var i hans ateljé på Lidingö, utanför Stockholm. Han visade mig mängder av skulpturer i järn, trä och stora pappersark med teckningar. Han visade också modellen av en skulptur i frigolit som skulle gjutas på Avesta järnverk. Skulpturens titel var Drottningen och hennes skepp och den placerades sedan på Stureplan i Stockholm.
Till en början förstod jag ingenting av Björn Evensens konst. Det var en okänd värld som han förde in mig i. Hans unika och stora förmåga att berätta om färger, linjer och former gjorde att jag började ana Evensens tankar och konstvärld. En värld fylld av både liv, död och livets stora mystik. Jag kom att följa Björns arbete med gjutningen av Drottningen och hennes skepp i en film. En del av de filmbilderna kom många år senare att bli inledningen till den film som jag gjorde om konstnären Björn Evensen eget liv. Filmen kom att handla om hur det är att i varje ögonblick leva i konstens värld men också om Björns eget åldrande och hur åldrandet påverkar det skapande ögonblicket.
I filmen berättar Björn om när han en kort tid under 1930-talet bodde hos släktingar i Tyskland. Som helt ung såg nazismens upprinnelse och hur judar blev förföljda och stenade. Det blev en stor chock som kom att följa honom i hela hans liv. Och som han själv sa, “det finns i alla min konstverk.”
Björn Evensen studerade under en period på Konstakademin i Italien. Under många år var han verksam i USA med ett flertal separatutställningar och offentliga skulpturer, däribland skulpturen Spirit, en sju meter hög skulptur i rostfritt stål som är placerad på Roosevelts Fields i New York till åminnelse av Charles Lindbergs flygning över Atlanten.
Ofta hände det att jag fick inbjudningar till konstutställningar från olika städer runt om i världen och Sverige. Han hade också många offentliga skulpturer och det återkommande temat i hans konst var porten och korset.
Mot slutet av livet såg jag Björn ibland halvliggandes i en stol i ateljén och prata med sina konstverk. Överallt fanns hans konst, i bostaden, ateljén och i olika lager, både i Sverige och Amerika. Hela Björns liv var ett frenetiskt skapande och ett slags letande. Många gånger sa han till mig, “jag gömmer mig i konsten”. Vilket ockå blev filmens titel som visades i Sveriges Television, K-special.
Björn Evensen var för mig en stor konstnär och kom att bli en väldigt nära vän under 50 år. Saknaden är stor, men glädjen är större över att jag fick möta honom.