Till minne av Allan Cedergren

Allan och jag träffades första gången 1960 när jag kom med i Gotlands Spelmansförbunds orkester. Där var Allan konsertmästare. I dealen ingick att Allan som bodde på Faludden och själv inte hade någon bil skulle hämtas till varje repetition på Folkan i Hemse. Men det gjordes gärna för Allan tillförde så mycket till orkestern.
Senare spelade vi sporadiskt tillsammans, mest på somrarna. Midsommarfirandet på Lojsta slott var ju på den tiden en riktig spelmansfest så där sågs vi varje år.
Allan älskade wienermusik. Särskild de lite sentimentala lieder som sjöngs till en liten ensemble. Nyårskonserten från Musikverein i Wien var Allans högtidsstund. Då fick man inte störa! Vi pratade om att åka dit någon gång, men det blev aldrig av.
Kärleken till wienermusiken gjorde att Allan bildade en egen wienerenemble. Den bestod av klarinett, gitarr, dragspel och två fioler. Det gjordes rätt många inspelningar för Radio Gotland. Sista gången jag träffade Allan, strax före pandemin slog till, så lyssnade vi på några av dessa inspelningar. Det lät verkligen bra, och Allan var med rätta stolt!
Kvänn- Laban, om han får kallas så, kom med idén att vi skulle göra en konsert i Öja kyrka med Allans kompositioner. Den skulle äga rum i samband med att Allan fyllde 95.
Allan var skeptisk: ”- de kummar inge folk” trodde han.
Vi gick vidare med projektet och konserten blev av. Någon sa efteråt att man inte sett så mycket folk i Öja kyrka på  år och dag.
En sak som oroade Allan de sista kanske tio åren var klimatförändringarna. Han var bekymrad över fågelfaunans snabba förändring. Man kan inte längre höra storspoven eller tofsvipan i samma utsträckning som förr. Han förutspådde stora folkomflyttningar på grund av klimatkatastrofer.
Nu slipper han bära den tunga kunskapen om att hans älskade natur är i fara.
Jag tror att hans himmel ser ut som Musikverein i  Wien  och han får sitta med i förstafiolstämman och spela alla dessa underbara melodier. Jag tror han är lycklig!